Debatt: ”Var försiktig med obligatoriet” – UNT

PUBLICERAT 7/11 2008

Vi förutsätter att ett even­tuellt obligatorieavskaffande görs med med insikt om konsekvenserna. Vi kräver ett starkt ekonomiskt stöd, allt annat vore ett stort svek mot Sveriges studentrörelse, skriver företrädare för Uppsala studentkår.

I dagarna diskuteras ett kårobligatorieavskaffande inom Regeringskansliets väggar. Att avskaffa det obligatoriska medlemskapet i en studentsammanslutning som studentkårer och studentnationer har varit en viktig principfråga för regeringen, kanske speciellt för högskole- och forskningsministern Lars Leijonborg. Uppsalas nationer och Uppsala studentkår är naturligtvis nervösa för hur det slutgiltiga förslaget blir; det kommer troligen att avgöra hur studentlivet i staden kommer att se ut och vilken möjlighet studenterna kommer att ha att påverka sina utbildningar.

Nationerna i Uppsala är inte bara ståtliga kulturarvsbyggnader med pubar och föreningar, även om det i sig kan vara värt nog att bevara. Nationerna utgör nämligen en mycket värdefull arena för kontaktskapande och demokratiskt självstyre för studenterna. Dessutom tillhandahåller de bostäder, bibliotek och prisvärda restauranger. ”Liberaltalibaner vill rasera unikt svenskt kulturvärldsarv”, skrev juristprofessorn och före detta rektorn vid Uppsala universitet Stig Strömholm om avskaffandet av nationsobligatoriet förra året. Vi vill väl inte sträcka oss riktig dit, men det ligger en ­poäng i att frihetsprincipen inte får ta över på bekostnad av det ramverk som möjliggör demokratiskt inflytande och ­sociala plattformar för studenter. Har studentkårer och nationer överlevt i hundratals år, bör man tänka sig noga för innan man bryter ned det fundament de vilar på.

Uppsala studentkår i sin tur har över 900 studentrepresentanter i olika organ där studenter sitter med från universitetets styrelse ända ner till institutionsnivå. Därtill avlastar kåren universitetet gällande frågor som till exempel boende, doktorand- och studentombudsverksamhet, breddad rekrytering, studiemiljö och mottagande av internationella studenter. Studentkårerna utgör dessutom ett kontrollorgan gentemot universitetet, inte bara i frågor som rör studier­nas innehåll utan även vad gäller rättvis behandling, jämlikhet, modern utveckling och så vidare. Det är vitalt för maktbalans och folkstyre att studenterna har en demokratisk arena för sådant påverkansarbete.
Kårobligatorieutredningen föreslår att staten tillskjuter 310 kronor per år och heltidsstudent till studentkårerna för att säkerställa ett starkt studentinflytande och en god studiesocial verksamhet vid högskolorna.Det tycker vi är ett absolut minimum, eftersom vi kan visa att det kostar mer att driva verksamheten i dagsläget.
Regeringen måste beakta den inverkan som kårerna har på studiekvaliteten och den viktiga roll som lärosätena faktiskt erkänner att kårerna har.

Kårernas kanske största problem är att resultaten av deras påverkansarbete inte syns tydligt nog. Det starkaste argumentet mot kårerna är just att ett stort antal studenter inte skulle förbli eller bli medlemmar om det inte var obligatoriskt.
Studentkårerna måste bli bättre på att marknadsföra sig.
Samtidigt är det svårt att locka studenter att betala ett medlemskap som till stor del ger fördelar som man får även om man inte är medlem, då kårerna förbättrar utbildningen och studiemiljön för alla studenter, oavsett om de är medlemmar eller ej. Professorn och lagmakaren Nils Stjernquist fann dessutom i sitt obligatoriebetänkande (SOU 1990:105) att kårobligatoriet inte strider mot regeringsformens stadgande om negativ för­eningsrätt. 1977 fann Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna att det heller inte är en kränkning av den europeiska människorättskonventionen. I dag bygger kårobligatoriet på föreställningen att studentkåren och nationerna är en sorts extra-territoriella kommuner, som tillhandahåller kollektiva nyttigheter och där alla är medlemmar.

Skulle man betala kommunalskatt om man inte var tvungen?

Studentkårerna måste ges fortsatta ekonomiska förutsättningar för att bedriva och organisera studentmedverkan. Om studenternas åsikter och inflytande på sina utbildningar inte kan garanteras så kan man inte heller garantera att man säkerställer den grundläggande kvaliteten på utbildningarna. Vi förutsätter att ett eventuellt obligatorieavskaffande görs med största försiktighet och med insikt om konsekvenserna av beslutet. Dessutom kräver vi ett starkt ekonomiskt stöd, någonting annat vore ett stort svek mot Sveriges studentrörelse och ytterst oansvarigt mot Sveriges högre utbildning.

Klas-Herman Lundgren
ordförande Uppsala studentkår

Daniel Fredriksson
vice ordförande med utbildningsansvar

Malena Ranch
vice ordförande med studiesocialt ansvar