Debatt: ”Bevara den avgiftsfria högskolan!” – UNT

PUBLICERAT 30/6 2009

Om den nye forsknings- och högskoleministern Tobias Krantz går vidare med tankarna på att avgiftsbelägga högskolestudier för utomeuropeiska studenter så kommer det att bli ett historiskt misstag. Den ekonomiska vinsten är liten samtidigt som man öppnar för en mer generell avgiftsbeläggning, skriver Stina Hamberg och Klas-Herman Lundgren.
Nästan en halv miljon. Så mycket kan det komma att kosta den som vill läsa en lång högskoleutbildning som läkare, gymnasielärare eller veterinär.

Vi är nu på god väg att frångå de grundvärden som säger att studenter ska rekryteras till högre studier utifrån sin förmåga och kompetens. Vi frångår alltså att alla som uppfyller behörighetskraven ska kunna konkurrera om platserna under lika förutsättningar.

För ganska exakt ett år sedan satte Lars Leijonborg ner foten. Sverige ska ta betalt av den som studerar. Om den nye forsknings- och högskoleministern Tobias Krantz väljer att gå vidare med införandet av studieavgifter kommer det att bli ett historiskt misstag.

Fast det här med studieavgifterna ska förstås inte införas för svenska medborgare eller för andra européer. I stället har avgiftsivrarna riktat in sig på en grupp som inte kan försvara sig och är lättast att definiera som ”de andra”, de utomeuropeiska studenterna. Därmed ska inte vi och våra barn beröras säger man lugnande.

Men även du behöver fundera på hur din dotters utbildning ska bekostas. För hur mycket avgiftsförespråkare än hävdat att avgifter bara kommer att drabba ”de andra” visar i stort sett alla internationella exempel att där avgifter instiftas för en del så drabbar de snart alla studenter. Att ta steget och införa avgifter för en begränsad grupp i högskolan gör det därmed mycket sannolikt att vi i slutändan får avgifter för samtliga studenter i högskolan.

Ofta hörs det i debatten att svenska studenter måste ju betala när de studerar utomlands, så varför ska då utländska studenter inte behöva betala när de kommer hit? Svaret är lika enkelt som frågan är missriktad.

Det är dags att börja se vinsterna med de studenter som kommer hit och pluggar i stället för att bara se kostnaderna. I många fall är det så att tack vare de icke-europeiska studenterna kan vi här i Sverige upprätthålla undervisning och forskning inom viktiga områden.

Detta av den enkla anledningen att svenska studenter inte söker sig till dessa utbildningar. Dessutom bidrar de studenter som kommer från andra länder än vårt eget, till en internationalisering av utbildningen på hemmaplan. De både höjer kvaliteten och gör att även de studenter som inte har möjlighet att själva åka ut en termin eller två får ta del av en internationaliserad högre utbildning.

Avgiftsivrarna har, förutom ovanstående, två huvudargument. De menar att avgifter för utomeuropeiska studenter skulle medföra ökade resurser till högskolorna och sänka trycket av massansökningar.

Resursargumentet är kanske avgiftsivrarnas svagaste kort. Här vill man hävda att det finns stora pengar att tjäna. Verkligheten ser dock annorlunda ut. Det märks när man synar de siffror som tagits fram både av statliga utredningar och avgiftsvänliga organisationer som Svenskt Näringsliv.
Deras siffror visar att det i bästa fall rör sig om några få promilles resurstillskott, alltså inte ens en procent av de medel som högskolan får i dag. Dessa promille bör dessutom betraktas som rena glädjekalkylen då de förutsätter att lika många utomeuropeiska studenter som i dag kommer att välja att utbilda sig i Sverige trots avgifter. Vidare beräknas kostnaderna för administration och stipendier bli noll. Det är inte särdeles realistiskt.

Massansökningar leder till att högskolorna får stora extrakostnader från administrationen av dessa ansökningar och inte minst från att säkra att studenten är behörig till den utbildning som sökts. Problemet beror till stor del på att studenter från vissa länder ”täcksöker” utbildningar i Sverige. Det vill säga, de vänder sig till en studieagentur i sitt hemland, betalar en summa pengar och sedan skickar agenturen in en ansökan för denna student till varenda utbildning som ligger inom det område studenten är intresserad av.

Det finns enklare lösningar på detta problem än studieavgifter, som tyvärr ofta ses som enda lösningen. Sverige kan till exempel införa en ansökningsavgift för studenter som söker till högskolan, något som nu även regeringen gett Högskoleverket i uppdrag att förbereda för. Avgiften bör vara så låg att ingen hindras från att söka, men så pass hög att det inte går att söka obegränsat antal platser.

En annan metod skulle vara att i ännu högre grad än i dag centralisera ansökningsförfarandet och på så sätt skära ned de enskilda högskolornas administration. Det skulle även göra det lättare att upptäcka och hantera de som via studieagenturer dränker det svenska högskolelandskapet i ansökningar.

Ett tredje sätt är att helt gå tillbaka till pappersansökningar för utländska studenter, något som användes tills för cirka ett år sedan, och därmed göra ansökningsförfarandet krångligare för den enskilde studenten som vill skicka väldigt många ansökningar. Det är ingen optimal lösning, men även denna skulle kunna lösa problemet.

Vi anser att avgiftsivrarnas argument är svaga och att det är dags sluta prata om avgifter för ”de andra” och i stället börjar diskutera vad ett sådant system medför för kostnader för oss alla. Vi anser att om Tobias Krantz vill genomföra en bra och viktig reform på området borde han snarare se till att de utländska studenterna får goda möjligheter att stanna och jobba efter sina studier.

Vi behöver deras kompetens. De som inte stannar kan, om vi tar väl hand om dem, vara utmärkta ambassadörer för Sverige runt om i världen. Det tycker vi är värt tre promille av högskolans budget.

Stina Hamberg
Ordförande Saco studentråd
Klas-Herman Lundgren
Tillträdande ordförande Sveriges förenade studentkårer
UNT 30/6 2009