Politisk styrning eller akademisk frihet?

Gårdagens debattartikel på SvD brännpunkt gjorde som jag hört stora delar av högskolesektorn helt mållös.  Det är alltså en politiker ur utbildningsutskottet som föreslagit Ministerstyre för att slippa att verk eller andra statliga myndigheter har åsikter som riskerar gå emot politikernas. Detta med anledning av Flodströms avgång som jag bloggade om förut. Så myndighetschefer som försöker förankra sina förslag i sin egen sektor och ta med sig sektorns åsikter i framtagandet av förslag i linje med regeringens riktlinjer skulle inte längre riskeras ske. Bekvämt ur politisk synvinkel, men inte ett sätt för att få bra förslag eller ett sätt att visa tillit till expertmyndigheter.

Att jämföra artikelns förslag med de löften som finns om ökad akademisk frihet (och självstyre för lärosätena som är myndigheter) som ges av regeringen blir intressant. Speciellt då Krantz ofta förordar att politikerna inte ska lägga sig i detaljer inom sektorn då politikerna inte kan dem bäst.

Ur ett europeiskt perspektiv blir det ännu mer underligt. På ett europeiskt plan krävs det nämligen att kvalitetsgranskande myndigheter har en självständighet från politiska beslutsfattare för att certifiera utbildningar. Detta har varit ett orosmoment i diskussionen om regeringen och Högskoleverket. Från ENQA (European Association for Quality Assurance in Higher Education) citerar jag;

”In relation to this, the autonomy of quality assurance agencies within national HE systems is a necessary condition to the full exercise of their responsibilities, notably with regard to provision of accurate and consistent information to the general public.”

Noterat att bloggaren Akademisk frihet också har skrivit om Flodströms avgång.