Högskole- och forskningsminister ett minne blott

Igår var en dag som bjöd på några självande sekunders förvirring för landets studentföreträdare. När Reinfeldt läste upp ministernamnen på sin lista spred sig frågetecknen som en löpeld över det sociala nätverkslandskapet. Var det verkligen Nyamko Sabuni som skulle bli ny högskoleminister? Förvåningen var stor! Sedan några dagar var sannolikheten tämligen stor att Tobias Krantz skulle få sluta, när han inte syntes på ministerbänken kändes det tämligen bekräftat. Men att Sabuni skulle ta över? Det var verkligen någonting helt oväntat.

Snart blev det dock klarare. Sabuni blir jämställdhetsminister och endast biträdande utbildningsminister. Högskole- och forskningsministerposten raderas från listan och Jan Björklund var den som blev den ansvarige ministern för hela utbildningssektorn samt forskningen. Han får nu ett rejält ansvarsområde med ansvar för skola, gymnasium, högskola och forskning samtidigt som han blir vice statsminister. Sabuni kommer att hålla i studiemedlet och vuxenutbildningen.

Att ha en utbildningsminister som ansvarar för hela utbildningssektorn är inget nytt. Så har det varit tidigare. Det som är underligt är att forskning och högskola nedprioriteras genom att förlora en minister samtidigt som området har prioriterats i regeringens retorik och lyfts upp som en nödvändighet för vår framtida välfärd av så många aktörer. Fördelen med en minister är förstås att ett helhetsgrepp är möjligt gällande våra utbildningssystem. Det vore trevligt, nu har vi ibland sett olika principiella linjer i högskolan och resten av systemet. Själv tror jag dock det är ostrategiskt att inte ha en minister för ett så viktigt område som högskola och forskning, speciellt som vi alltmer prioriterar upp området i det framtida samhällsbyggandet. Därtill har vi ett antal akuta åtgärder som måste genomföras för att höja utbildningarnas kvalitet. Nu återstår att se huruvida faktumet att ansvaret faller på vice statsminister och partiledaren Björklund gör att området prioriteras mer och debatteras mer, eller om det gör att det kommer att bortprioriteras. Jag förväntar mig tydliga uttalanden från Björklund inom en snar framtid om högskolan och satsningar på den. Dock kommer det inte att funka att använda samma tankesätt för högskolan som skolan, det ska därför bli spännande att se vilken retorisk linje Björklund kommer att välja. Speciellt i de situationer där det ska pratas högskola ena sekunden och skola den andra, akademisk frihet eller ordning och reda?

Många insatta framhåller annars att den i studentkretsar välkände statssekreteraren Peter Honeth (bl.a. aktiv vid Lunds universitet och tidigare SFS-ordförande) nog kommer styra i praktiken gällande högskola och forskning. Det ryktas om att han styrde mycket starkt under Leijonborgs tid och att han även varit mycket inflytelserik under Krantz tid. Tidningen Lundagård skrev direkt om detta och det noteras även av statsvetarprofessorn Ulf Bjereld.

De stora dagstidningarna missade tyvärr totalt att kommentera om dessa ovan beskrivna förändringar i utbildningssektorn. Det är synd, oavsett vad de anser om den så bör den förstås uppmärksammas. Att en ministerpost med ansvar för forskning och högre utbildning försvinner när det pratas så mycket om internationell kunskapskonkurrens och det framtida kunskapssamhället bör kommenteras av seriösa medier som kan göra lite efterforskningar. I dagens SvD ledare var tonerna annars överlag dystra. Christian Stråhlman i Lund har bloggat om förändringen. Även Marcus Persson som är aktiv i Centerstudenter är tveksam över ministerskiftet.

Uppdatering: UNT har nu skrivit lite om det hela.

Varför fick Krantz gå?

Min analys, vilket tydligen även andra har dragit är att Ullenhag skulle in och då behövde någon gå från Folkpartiet och Krantz blev den som blev utvald att lämna. Tobias Krantz lämnar även Riksdagen (han blir  dock  kvar i Folkpartiets styrelse), att han lämnar Riksdagen var lite oväntat. Hans sida på Folkpartiets hemsida är för övrigt redan nedtagen.

Krantz satt inte lång tid då han hoppade in förra sommaren efter Leijonborg. Hans reformtakt har varit hög, han har dragit igenom många stora reformer som sattes igång av hans föregångare såsom autonomipropositionen och lärarutbildningsförändringen. Samtidigt har han även hunnit att att driva egna intressefrågor såsom slopad positiv särbehandling till högskolan. Han har inte legat på latsidan och han har haft ett genuint intresse för frågorna. En del tidningar lyfte upp honom som den mest osynliga ministern, men det har till viss del att göra med medias ointresse för frågorna mer än någon brist på ageranden från Krantz. En hel del faktorer ledde dock till stark kritik i flera frågor och missnöje i sektorn. Dels genomfördes för många reformer på för kort tid (de flesta initierade innan Krantz började)  innan mandatperiodens slut. Det ledde till vissa hafsverk, stress i sektorn, inte tillräckligt förankrade eller utredda förslag och att alla förslag under simultant genomförande skapade ett gungfly av osäkerhet. Krantz är även en tydlig ideolog som ofta tydligt har följt sin ideologi, tyvärr ibland mer än sektorns önskemål, påpekanden och remissvar. Det har gått att se i frågor som kvalitetssystemet och studieavgifterna, där sektorn egentligen inte alls varit speciellt intresserade eller positiva till förslagen. Även om Krantz har en akademisk bakgrund behövde hans verk och handlanden analyseras med ideologiska glasögon, vilket inte alla gjort och därför haft svårt att förstå dem fullt ut. Studentrörelsen har överlag inte varit speciellt glad gällande hur studenternas intressen prioriterats i departementets förslag. Ofta har sektorn också önskat sig mer tid för implementation, men där har mandatperiodens slut lett till skarpa tidsgränser.

Under hösten har vi också fått se ett flertal ”vad var det vi sa?” från SFS, studentkårerna samt sektorn eftersom farhågor som utryckts otaliga gånger i remissvar och via media mycket riktigt slagit in. Exempelvis gällande antagningshaveriet där reglerna nu måste göras om och de problem som uppstått på grund av studieavgifterna och den senaste rapporteringen i media gällande att studentkårerna har stora problem efter det hafsiga obligatorieavskaffandet (mest Leijonborgs verk men Krantz kunde ha stadgat upp det).

Det hade nog gått bättre om Krantz hade lyssnat mer på sektorn och varit mindre stressad av att hoppa in i slutet på en mandatperiod för att slutföra mycket på kort tid.