En valanalys på lite avstånd

Övergivna valstugor på Stora torget i Uppsala efter valet 2010.

Sent omsider tänkte även jag avlägga min egen analys om vad det var som egentligen hände i riksdagsvalet 2010, med ett fokus på Socialdemokraternas vandring nedåt. Det är trots allt ett unikt skifte i vår politiska historia och väl värt ett litet blogginlägg. Tyvärr har jag inte haft tid att sätta mig ner och skriva förrän nu, kanske spelar det ingen större roll. Många mer kunniga än mig som inte är partipolitiskt aktiv har redan avlagt sina teorier och lika många har sagt att det är för tidigt att göra några välgrundade analyser. Jag vill ändå passa på att skriva ned lite tankar om detta intressanta ämne.

Ett säkert utgångsfaktum är att en påtaglig kris råder för Socialdemokratin. Det har skett ett skifte i Svensk politik och valresultatet torde vara isande smärtsamt för partiet.

Det är tydligt att Allianssamarbetet fungerat effektivt i valet, mestadels för Moderaterna, medan det Rödgröna samarbetet redan ifrågasatts långt mer internt och externt. Jag tror ändå att de Rödgröna är ett bra projekt i grunden för att möta Alliansen. Förmedlingen av samarbetsformen utåt har dock gått sådär. Att kommunicera att plattformen var byggd utifrån olika partier som ibland hade skilda åsikter i grunden gick inte bra. Media hakade hela tiden upp sig på områden där partierna hade haft olika ståndpunkter innan de jämkat sig, eller områden där de inte lämnat besked. Det var även tydligt att de Rödgröna byggts hastigare än Alliansformationen. Troligen borde detta inte vara olösliga problem inför framtiden, mer tid borde kunna lösa det. Ett faktum är dock att om samarbetet ska hålla så måste alla partier gå in med större tillförsikt, samarbetsvilja och en tydligare strävan mot ett gemensamt mål. Organisationskulturerna blir mycket relevanta i ett sådant läge. Vi kan även se att Alliansen inte alltid är det enklaste samarbetet att hålla ihop, nu när Moderaterna vuxit sig ännu större.

Miljöpartiet har varit starka under hela valrörelsen och gått framåt utan större hot. Möjligen fick de några törnar när de frågades ut mer på slutet och miljöfrågan var plågsamt osynlig i media. Vänsterpartiet förde ut tämligen tydliga budskap angående välfärden, men attackerades hårt utifrån sin bakgrund och sin förmåga att ha andra åsikter än Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Tyvärr tappade de bort en del frågor men höll i slutändan sig relativt stabila, dock utan framgång. Att det Rödgröna samarbetet i sig skulle hindrat en valseger för Socialdemokraterna tror jag inte på. Självklart har det lett till en del förlorade röster och upprörda känslor hos gamla Socialdemokrater, men det fungerade inte för Socialdemokraterna att vara ensamma i förra valet och det skulle inte gjort det här heller. Socialdemokratin har för många saker att reda ut inom sitt eget parti.

Vad är då källorna till Socialdemokraternas kris?

Medias rapportering har förmodligen spelat in med sitt extrema fokus på örespolitik och partiledare. Istället för att prata om välfärd, social rättvisa och trygghet diskuterades Sahlins svaga förtroendesiffror, kladdiga Toblerones, detaljerade skattenivåer, otaliga opinionsundersökningar och pinsamma plånboksfrågor. Det går dock inte att skylla hela utfallet på media och trender eller på motståndarblocket och ”de som valde”. Det fanns någonting större som gick fel internt. Sahlin och flera insiktsfulla analytiker har lyft detta i efterhand och det är bra. Värt att minnas är att den dystert dalande trenden har kunnat ses långt före årets val. Nedgången går därför inte att se som följden av en enda valrörelse och inte som beroende på enskilda marknadsföringsmisstag. Problemen ligger på ett djupare plan och är långt mer allvarligare. Opinionserosionen har försynt pågått i 20 år. Det är problematiskt.

Socialdemokraternas huvudmotståndare Moderaterna har dessutom samtidigt genomgått en mycket effektiv förändring. Ofta har de Nya Moderaterna i valrörelsen beskrivits som gamla Moderaterna i förförisk förklädnad. Det finns säkert sådana exempel och rent retoriskt har de verkligen lyckats framstå som iklädda rosenskimrande och ansvarstagande klädesplagg. Dock går det inte att komma ifrån att någonting har hänt med Moderaterna på ett djupare plan. Förändringen av partiet genomfördes på ett sådant grundigt sätt att de nya Moderaterna kunde slänga de gamla Moderaternas ekonomiska modeller i papperskorgen och ta ett kliv av avsmak bort från dem. Det finns ett tämligen intressant reportage om förändringen i senaste Fokus (15/10). Socialdemokraternas förändring stannade av när opinionen pekade uppåt under förra mandatperioden. Det är problematiskt.

Socialdemokraterna har som bekant varit beroende av en bred väljargrupp, från en tämligen välmående medelklass till en mängd lågavlönade arbetare. Detta är en naturlig förutsättning för att kunna få ett stabilt stöd av så mycket som nästan hälften av befolkningen. Det har kunnat skönjas i att politiken vanligen inte fokuserat på specifika grupper utan istället omfattat hela samhället eller mycket stora delar av befolkningen. Som följd av detta behövs det förstås ganska rejäla skatteintäkter för att bekosta omfattande reformer för befolkningen (detta behöver förstås inte vara liktydigt med att det av naturen skulle vara en kostnadsmässigt ineffektiv politik). Med åren har bredden på den totala väljargruppen emellertid ökat eftersom levnadsförhållandena för de olika subgrupperna har nämligen blivit alltmer olika. Socialdemokraterna har successivt tänjts ut för att fortfarande kunna passa de olika grupperna och budskapet har blivit spretigare. Som smör som bretts ut på en alltför stor smörgås. Det är problematiskt.

Nu har även arbetsmarknaden transformerats. Vi har de med fasta och trygga jobb, de som arbetar då och då och de som är helt utestängda från arbetsmarknaden. Det medför ökade krav på individerna och genom detta att många inte kommer att uppnå de krav som ställs. Där har Socialdemokraterna inte haft tydliga svar medan Moderaterna projicerat en tydlig bild där de som hamnar i utanförskap ska få jobba i en mer lågavlönad tjänstesektor. Kanske var det helt enkelt en lösning som gick hem för att den var konkret i kombination med bra marknadsföring? Vi ser också ett gensvar från väljarna på Sverigedemokraternas simpla men konkreta budskap. De har lagt fram en högerextrem lösning från underklassens vinkel. De lockar lågutbildade och arbetslösa genom egna extrema och osmakliga lösningar på globaliseringen, det ökade individcentreringen och vårt nya rörliga samhällsbygge. Överlag har också Sverigedemokraterna varit bättre på att följa konversationerna på nätet än de etablerade blocken och alltid varit där för att ge sin bild av problemen. Därför måste Socialdemokraterna börja ge mycket tydligare lösningar för de som inte finner sig hemma i vår alltmer frisläppta värld. Jag tycker att Socialdemokraterna verkar ha förirrat sig i sin övergripande ekonomiska analys. Där regeringen kunnat lyfta tydliga exempel på sin politik om och om igen har socialdemokraterna generellt varit spretigare och otydligare. Som jag sett det utifrån har de försökt följa många krokiga vägar samtidigt. Den förändrade samhällsstrukturen i vårt spretiga kunskapssamhälle tycks ha varit svår att greppa. De mer flexibla väljarna, den vagare klassidentifieringen, de allt mer skilda väljargrupperna och den nya arbetsmarknaden har lett till en tydlig otydlighet. Här tycks Socialdemokraterna ha svängt tämligen vilt för att samtidigt nå kärnväljare, välmående storstadsbor och osäkra väljare i mitten. Intrycket som beskådarna fått har varit förvånansvärt förvirrat. Det är problematiskt.

Tyvärr har de stora frågorna dessutom undvikits av båda blocken. Där borde Socialdemokraterna ha tagit chansen och avancerat. Det finns många möjligheter där Alliansen inte ger tydliga svar och där dess ideologi är otydlig. Vad händer med Sverige och Europa när världsekonomin skiftar och valutorna förändras? Hur förhåller vi oss till följderna av att Kina lånar ut de pengar som håller USA och Europa flytande? Är verkligen konstant ökad tillväxt och internationell konkurrens mot Indien, Kina och andra delar av världen en väg som kan ge framgång? Vad händer när tillväxten avtar? Är konstant tillväxt verkligen det ultimata målet och hur skapar vi en hållbar tillväxt? Här behövs en diskussion inom Socialdemokraterna på ett grundläggande plan. Vi har redan en del ruttna plankor i Europas ekonomiska grund och många länder är snart totalt beroende av lån.

Som jag förstått partiorganisationen utifrån tycks den också behöva en omdaning. Inflytandet kommer alltför sent för många vilket gör det svårt för nya idéer att vinna fäste innan de blivit gamla. Det verkar finnas tydliga minnen av patriarkala mönster och för många som först och främst vill behålla sin ställning.  Inget unikt kanske, men det är problematiskt.

Nu måste Socialdemokraterna på en snabbare tid än som är hälsosamt för ett parti ta in att valet är förlorat och att det måste innebära avsevärda interna förändringar av organisation och struktur. Det kommer inte räcka med nya formuleringar eller nya valrörelseformer, det kommer krävas ny Socialdemokratisk politik. Socialdemokraterna har varit ett enormt framgångsrikt parti historiskt. Ska den trenden fortsätta bör de nog formulare en politik som vågar släppa taget om sargen utan att för den delen tvingas vurma för marknadskrafterna. Jag gissar att de nog borde föra upp klassiska värden om frihet, jämlikhet och solidaritet, men i former som passar vårt nya samhälle.

Troligen kan samarbetet inom de Rödgröna göra att förändringen kan ske lite snabbare. Men det är även viktigt att Socialdemokratin vet vad den själv vill för att inte förvirra sina samarbetspartners. Jag är personligen djupt skeptisk till de kommentarer som getts av t.ex. Ilija Batljan om att felet var att skatteförslagen var korkade eller perversa samt att det Rödgröna samarbetet varit dåligt. Lösningen för Socialdemokratin kan väl inte finnas i att närma sig Alliansens skattepolitik? Där kommer Alliansen alltid att segra. Inte heller skulle ett ledarbyte lösa sig, Sahlin visade i slutet på valrörelsen rejäl styrka och problemen ligger inte i ledarskapet. Nej, ska Socialdemokraterna bestå som ett stort parti måste partiet istället göra upp med sitt inre.

Nu har arbetet påbörjats inför framtiden hos Socialdemokraterna. En person som är med i arbetet som jag kände igen bland namnen är Kajsa Borgnäs. Hon var ordförande för S-studenter fram tills i somras och jag träffade henne en del på diverse arrangemang i arbetet som SFS ordförande. Att hon kommer leda gruppen för idédebatt känns som ett ypperligt bra val. Hon imponerade mycket starkt på mig. Miljöpartiet har jag inte sett något större om inför framtiden och med tanke att det gick bra för dem kanske det inte är lika prioriterat. Vänsterpartiet har dragit igång en framtidskommission som även finns på deras hemsida, Facebook och Twitter (@framkom), ett bra initiativ för insyn och transparens. Inom Alliansen startas också en del grupper där vissa partier som Kristdemokraterna också är riktigt oroade, ett namnbyte har t.ex. diskuterats i media gällande dem.  Det ska bli intressant att se alla resultaten. Det tycks även som om trenden från valet har fortsatt efter valet med stort tapp för Kristdemokraterna och en fortsatt minskning för Socialdemokraterna. Gällande Sverigedemokraterna och den fortsatta debatten rekommenderar jag denna bra ledare från DN.

Upplägget för Socialdemokraternas arbete tycks vara bra såvitt jag kan bedöma och ska innebära en grundlig genomlysning av hela partiet. Jag tror dock att resultatets kvalitet i slutändan kommer bero på hur mycket Socialdemokraterna inser vikten av arbetet och hur mycket partiet sedan lyssnar på de som genomfört genomlysningen. Om partiet lyckas kan det finna sin roll i vårt nya kunskapssamhälle, annars är framtiden troligtvis tämligen marginaliserad.

Läs även Marta Axner, Victor Bernhardtz och Lena Sommestad.

Almedalen 2010