Angående några grava problem inom högskolan

Ibland tror vi att vårt högskolesystem är öppet, rättvist och ger alla lika möjligheter. Den senaste tiden har det släppts flera välunderbyggda underlag som med all önskvärd tydlighet sticker hål på den myten.

Delegationen för jämställdhet i högskolan (DJ) har undersökt de forskningspolitiska satsningarna på excellens som genomförts de senaste åren och funnit att de medfört starkt negativa effekter för jämställdheten. Resultaten är alarmerande. Rapporten (”Hans Excellens”) som delegationen släppte nu i veckan visar tydligt att kvinnor har haft mindre framgångar än män inom de tyngsta excellensprogrammen och att de ibland sållats bort helt, trots att de har haft toppkvalifikationer. Istället har det på ett ålderdomligt och mossigt vis varit vetenskaplig närhet mellan bedömare och sökande som spelat större roll. Rapporten visar därtill på hur kollegial granskning ofta leder till att redan etablerade forskare och forskningstraditioner premieras. Beräkningarna visar att minst en miljard kronor har omfördelats från kvinnor till män och det är män som fortsatt beskrivs som de framstående forskarna. 10 års forskningspolitik konstateras av rapportförfattarna ha slagit ut 20 års arbete med jämställdhet. Tragiskt så det förslår och samtidigt kanske inte helt oväntat, med tanke på samhällets könsstrukturer kopplat till hur excellenssystemen har byggts upp. I övrigt visar rapporten på att de som fått excellensmedel i regel blivit mindre produktiva efteråt. Därmed gick även effektivitetsförhoppningen upp i rök. Rapportförfattarna släppte i samband med rapportsläppet en slagkraftig och läsvärd debattartikel i DN med välunderbyggda argument. Henrik Berggren har även kommenterat rapporten i DN.

En tidigare undersökning som publicerades i Svenska dagbladet för en liten tid sedan visar på grava jämställdhetsproblem bland före detta handelsstudenter. Över hälften av kvinnorna i undersökningen upplevde problem i arbetslivet relaterat till sitt kön men endast 11 procent av männen. 60 procent av männen ansåg att skillnaderna i förutsättningar var små mellan könen, medan 50 procent av kvinnorna såg definitiva skillnader. 53 procent av männen trodde att jämställdhetsproblemet kommer att lösa sig själv medan endast 30 procent av kvinnorna trodde det. 85 procent av kvinnorna var i någon grad positiva till kvotering medan 75 procent av männen svarade med ett tydligt nej till kvotering. Siffrorna talar sitt tydliga språk.

Nyligen släppte HSV och SCB en rapport som visar på fortsatt stor social snedrekrytering till den högre utbildningen. Huvudresultaten visar på att de som har välutbildade föräldrar är tydligt överrepresenterade på högskolan. Läkar-, arkitekt- och psykologprogrammen utmärker sig mest. Om föräldrarna saknar gymnasieutbildning väljer 21 procent högskolestudier. Om någon av föräldrarna har en forskarutbildning börjar 83 procent i högskolan. Det är en viss skillnad…

TCO har dessutom följt upp sin mätning gällande lärarledd tid i högskolan (kommenterat i DN här). Sex av tio studenter i Sverige visar sig få mindre undervisning än nio timmar i veckan. Det är dessutom ett lägre resultat än året innan. 35 procent får mindre än den tragiskt låga nivån fem timmar i veckan. Detta är oroväckande resultat med tanke på att heltidsstudier ska motsvara 40 timmar i veckan. Om endast några få timmar av dessa sker i kontakt med lärare så kommer utbildningskvaliteten i regel att svaja betänkligt. Vi riskerar att få utbildningar där studenterna lär sig torra faktakunskaper utantill istället för att reflektera, kritiskt granska och diskutera. Studenter behöver komma i kontakt med pedagogiskt skickliga lärare. Självklart kommer bristen på lärarkontakt medföra olika konsekvenser för studenterna beroende på deras socioekonomiska bakgrund. Studenter med akademisk bakgrund kommer ofta ha större möjligheter för stöd hemifrån och vara bättre förberedda på att klara sig igenom utbildningar med låg lärarkontakt.

Ska vi lägga till några ytterligare problem i kitteln så har vi på sistone haft problem med att regeringen gett CSN en allt hårdare roll gällande kontrollen av studenternas studiemedel, vilket lett till att många studenter drabbats av felaktiga bedömningar under hösten. Bristen på studentbostäder är skrämmande stor på många platser i landet och möjligheten att få en bostad påverkas självklart av den socioekonomiska bakgrunden och plånbokens tjocklek.

Sverige ska även införa studieavgifter på hundratusentals kronor för studenter utanför Europa (icke-ESS).  Stipendierna är alltför få och studenter från vissa länder kommer att gynnas framför andra. Därtill kommer lärosätena få lov att brottas med uppgiften att behandla alla studenter lika, trots att vissa studenter har köpt sin utbildning för hundratusentals kronor. Undrar om de som betalat dyrt kommer vara nöjda med 5 timmar i veckan och bostadsbrist?

Andra diskussioner som förs handlar om införandet av ökad frihet för lärosätenas ledningar och hur det förändrar maktförhållandena mot studenter och lärare samt problemen med att få igång det nya systemet för att mäta utbildningskvalitet. Som slutkläm vill jag även passa på att påminna om de havererade antagningsreglerna till högskolan och att de inte är så lätta att rätta till. Tidigare försök har misslyckats.

Vi kan därmed konstatera att det finns en del saker att förbättra inom akademin…