Jasminrevolutionen i Tunisien – en historia om hopplöshet och demokrati

Det här inlägget har jag publicerat på andra sidor, men tänkte det kunde vara trevligt att återge även här.

De senaste dagarnas unika händelser i Tunisien under den så kallade Jasminrevolutionen har varit fängslande att följa. Det som skett är helt unikt och jag kan inte låta bli att reflektera över mina egna upplevelser från landet. I början på 2010 var jag och Hanna Mörck på resande fot i Tunisien. Under vår färd passade vi på att besöka olika regioner. Vi åkte runt via den lokala kollektivtrafiken och upplevde många fantastiska sidor av landet. Vi sov i Sahara, vandrade i de myllrande gränderna i huvudstaden Tunis, träffade beduiner och stadsbor, besökte ruinerna av det mytomspunna Kartago, for till inlandets torra städer och såg många kontrasterande sidor av landet. Under resorna hamnade vi ofta i samtal med tunisier. Det var ganska vanligt att de vi träffade tog tillfället i akt att prata av sig lite om inrikespolitiken, eftersom det inte var helt tryggt att göra det med andra tunisier. Det var tydligt vilken rädsla som fanns för statens kontroll och vilket undertryckt behov det fanns av att få kritisera regeringen. Få hade något till övers för landets medier eller landets utveckling.

Många av de vi pratade med var högutbildade som fick livnära sig på andra sätt. I en liten antikvitetsaffär i en trång gränd visade sig den gamla innehavaren vara utbildad jurist inom internationell rätt som gärna ifrågasatte vår demokratiska process gällande införandet av Lissabonavtalet samt diskuterade den nuvarande utvecklingen för Saab och Volvo. På en nattågsresa hamnade vi i samtal om Facebook, brödsubventionerna och studenter, i en nattbusstaxi mellan två städer fastnade vi i samtal med en fånge som samma kväll blivit frigiven från flera år i fängelse, på ett nattöppet kafé pratade vi med en pendlare om landets historia innan självstyret. I varje rondell stod poliser och upprätthöll ordningen. Nivån av brottslighet var visserligen betryggande låg, men det gällde att kunna uppvisa identitetshandlingar närhelst bussen eller taxin vinkades in av polisen. Det kändes ganska nervöst varje gång det hände. På husfasaderna satt på många håll mängder av solblekta affischer av presidenten och i gatuhörnen patrullerade även där poliser. Då och då skymtades storslagna annonstavlor med Ben Alis ansikte på. Ofta vinkande med ett betryggande min mot ett alltmer nedslaget folk.

Tunisien har haft en lång och komplex historia. Den senaste gången landet blev självständigt var 1956 efter att ha varit fransk koloni i hundra år. Övergången ägde rum genom rörelsen Néo-Destours frihetskamp under ledning av juristen och statsvetaren Habib Bourguiba. Det efterföljande året övergick landet från monarki till republik och Bourguiba tillsattes som president. Hans parti skulle visa sig bli det enda tillåtna och han skulle hålla sig kvar på presidentposten i hela 30 år. Bourguiba började efter en kort tids liberal politik i ekonomisk stagnation regera i en mer socialistisk form med förstatliganden, förstärkta kvinnorättigheter och sociala satsningar. Landets ekonomi fortsatte dock ha stora problem eftersom landet efter Frankrikes tillbakadragande var tämligen outvecklat. Snabbt övergick Bourguiba till mer liberal marknadsekonomi med tilltagande utländska investeringar i landet. Samtidigt började diktaturen hårdna och han utnämndes 1975 till livstidspresident. Under sina 30 år som president och diktator lyckades han dock genomföra många viktiga reformer för att modernisera Tunisien. Han införde bland annat gratis allmän skolgång, skilsmässomöjligheter och höjd giftasålder för kvinnor till 17 år, förbud mot polygami, gratis modern sjukvård och arbetade med infrastrukturuppbyggnad samt analfabetismbekämpning. På 1980-talet infördes flerpartisystem och Bourguiba förde de sista åren en hård kamp mot en islamistisk opposition från Nahdapartiet. Hans sista år vid makten kantades av folkliga protester och arbetarkonflikter. Våldsyttringar var tämligen sällsynta under hans regim, men till exempel 1978 dödades 50 personer som gjorde politiskt uppror och dödstraffet användes mot vissa islamistiska grupper. Ben Ali tillträdde som president genom en lugn kupp 1987 baserad på att den då ålderstigne Bourguiba av sin närmaste krets deklarerades alltför mentalt instabil och dement för att regera. Det styrande partiet bytte i samband med detta namn till Demokratisk konstitutionell samling, RDC. Under Ben Alis regim utlovads inledningsvis att landet skulle bli mer demokratiskt, men löftena skulle brytas. Han gjorde det lite enklare för oppositionen att verka i slutet på 80-talet, men den förändringen vändes det snabbt på när oppositionen plötsligt började få röster i valet 1989. Ben Ali byggde istället en stark polisstat som effektivt och brutalt har tystat ner alla som utmanat honom. Amnesty har till exempel en diger lista på rapporterade övergrepp och tortyr mot oppositionella. Därtill har han tystat kritisk media och filtrerat internetsajter som Facebook och Youtube. De senaste åren har det också förts ett cyberkrig mot bloggare och andra nätaktivister, där det bland annat rapporterats om sofistikerad teknik som internetpolisen använt för att stjäla misstänkta tunisiers inloggningsuppgifter till Gmail, Facebook och andra tjänster. 2003 gav han säkerhetsstyrkorna större befogenheter vilket lett till hundratals arresteringar utifrån rubriceringen ”misstänkt samröre med islamistiska organisationer”. Ben Ali avskaffade presidentens livstidsämbete men har istället ändrat konstitutionen vid två tillfällen för att kunna fortsätta regera. Korruptionsanklagelserna har dessutom duggat vid landets riggade val, där han aldrig fått under 89 % (2009) av rösterna och tre val på rad fick han det orimliga resultatet 99 %. Oppositionspartierna i Tunisien de senaste åren har varit tillåtna oppositionspartier som sitter i parlamentet men som inte hotat Ben Ali, oberoende och tillåtna oppositionspartier som inte får ställa upp till val (t.ex. Kommunistpartiet, Progressiva demokratiska partiet och Forum Démocratique) samt totalförbjudna oppositionspartier.

Styret de senaste åren under Ben Ali kan nog närmast beskrivas som auktoritärt neoliberalt där stora delar av staten och den allmänna sektorn har privatiserats. Det gav en imponerande BNP och en kontrollerad inflation, men även hög arbetslöshet och ökande ojämlikhet. Det sociala skyddsnätet har tunnats ut samtidigt som boendekostnaderna har ökat och polisstaten stärkts. Därtill har korruption starkt gynnat presidentens släkt och bekantskapskrets men missgynnat befolkningen. Från västvärlden har Tunisien emellertid ofta prisats för att vara mycket stabilt med en marknadsliberal ekonomi och en effektiv bekämpning av islamistiska rörelser. Landet har de senaste åren därför setts som en allierad i det så kallade kriget mot terrorism (den tidigare presidenten Bourguiba var även USA-allierad i det kalla kriget). Tunisien har som land hållit en vänlig inställning till EU och i synnerhet till Frankrike. Många i befolkningen anser att Frankrike och EU har skadat Tunisien genom att stödja Ben Alis regim med pengar, handel och kontakter.

Jasminrevolutionen mot Ben Ali skedde möjligen förvånansvärt snabbt och oväntat, men i många år har bakomliggande faktorer sakta smugit sig på. Den yngre generationen har med intresse följt utvecklingen runtom i världen via nätet och blivit alltmer missnöjd med sin regering. Dessutom har de själva haft det svårt att lämna landet för att studera eftersom stipendium mestadels gått till några få priviligierade samtidigt som Europas murar har blivit allt högre. Arbetslösheten exploderade även i landet efter den globala finanskrisen. 2009 var den officiellt uppe i 14 %, men troligen var den faktiska nivån ännu högre.  Den ökade insikten kombinerat med en sedan länge uppdämd ilska över korruption, stora skillnader i levnadsstandard, bristande politisk frihet, skenande matpriser och den höga arbetslösheten, framför allt bland välutbildade unga, startade protestvågen som nu medförde Ben Alis avgång efter 23 år vid makten.

Revolutionen började i staden Sidi Bouzid där en ung man vid namn Bouazizi tände eld på sig själv den 17 december 2010 efter att polisen konfiskerat hans frukt- och grönsakskärra. Han var en av många universitetsutbildade arbetslösa och sålde frukt med sin kärra utan tillstånd för att kunna överleva. Hans desperata handling när hans kärra blev beslagtagen blev gnistan som tände den massiva protestvågen och många studenter och unga steg snabbt ut på gatorna för att protestera. Bouazizi dog senare den 5 januari av sina brännskador. Den 14 januari gick en fackförening ut i generalstrejk och därefter omringades inrikesministeriet. Trots presidentens flod av nya vackert klingande löften upphörde inte protesterna. På eftermiddagen skingrades demonstranterna med tårgas samtidigt som Ben Ali sparkade regeringen och utlovade nyval inom ett halvår. Inte heller det var tillräckligt för befolkningen. Ben Ali utfärdade därefter undantagstillstånd och flydde snabbt landet till Saudiarabien. Ryktet säger för övrigt att han tog med sig 1,5 ton guld på planet som reskassa. Chefen för säkerhetsstyrkorna och chefen för inrikesministeriet greps samt ledaren för landets poliskår. Ben Ali skrev innan flykten över sin makt till premiärministern Ghannouchi som i lördags accepterade ett förslag från oppositionen om en samlingsregering. Samtidigt är talmannen vald till övergångspresident. Han utsågs av författningsrådet, som också har beslutat om att ett val nu ska hållas inom två månader.

I jämförelse med protesterna i Iran har inte Twitter använts speciellt mycket i Tunisien för samordning eller kommunikation av revolutionen. Istället har sociala medier varit ett verktyg för att skapa globalt genomslag och stöd på kort tid. De gjorde det även omöjligt att blockera spridningen av bilder och film från demonstrationerna och revolutionen. På Twitter fann jag denna tänkvärda lilla tweet:

RT @Galrahn I just watched a government fall on Twitter while #CNN interviewed the Jeopardy host about a robot contestant.

Jasminrevolutionen är tämligen unik i arabvärldens moderna historia. Upproret utgick från befolkningens krav och skedde utan någon större inblandning från väst. I hjärtat av orsakerna finner vi alltså hög arbetslöshet, skenande matpriser, stora skillnader mellan folket och den styrande eliten samt omfattande korruption, men även mängder av ungdomar och studenter utan framtidstro  i behov av visioner om en bättre framtid.

Det är inte heller omöjligt att händelserna i Tunisien kan få än mer utbredda följder. Länderna runtom Tunisien bevakar läget noga och många av dem är oroade för att liknande saker ska ske i deras land. Problembilderna är nämligen likartade. Polisstater med åldrande, icke omtyckta ledare med stora mängder unga och studenter utan jobb, bostäder eller yttrandefrihet. Länder som skulle kunna råka ut för liknande händelseförlopp är Marocko, Algeriet, Jordanien och Egypten. I Algeriet har flera män redan tänt eld på sig själva på liknande sätt som i Tunisien och det har även rapporteras en liknande händelse från  Egypten, som har en mycket stor mängd fattiga (16 miljoner av 80 miljoner invånare är fattiga enligt SvD). Att samma sak ska ske som i Tunisien är dock inte helt uppenbart. I Tunisien var militären lättövervunnen till folkets sida efter många års växande missnöje, den högt uppsatte generalen Rachid Ammar vägrade till exempel skjuta på demonstranterna. Det var troligen en nyckelfaktor för revolutionens framgång. I de andra länderna kommer troligtvis militären vara svårare att vinna över.

Vad som nu kommer att ske med landet är mycket oklart. Tunisien väger på en mycket tunn knivsegg. Landet är drabbat av oroligheter och det har skett skadegörelse och våld i efterdyningarna av upproret. Dessutom har det i helgen skett nya demonstrationer mot att bara den erkända oppositionen tillåts vara med i förhandlingarna, men inte partier som islamistpartiet eller kommunistpartiet. Därtill består bristen på mat och om matköerna fortsätter växa kan landet snart drabbas av en allvarlig matkris. Fortfarande förekommer även rapporter om skottlossning av olika slag, till exempel om hur vakter som är lojala till Ben Ali har skjutit i närheten av Kartago under helgen efter Ben Alis flykt. På måndagen den 17 januari rapporterade även SvD om hur säkerhetsstyrkor använt vattenkanoner och tårgas mot nya demonstranter. Dessa demonstranter uppges ha protesterat mot att medlemmar av RDC, Demokratisk konstitutionell samling, ska få sitta kvar i den nya regeringen. De som deltog i revolutionen har fått höra vackra löften om kommande demokratiska val, fler jobb och ökad frihet. Samtidigt är Ghannouchi även han en del av Tunisiens maktelit och nog finns det en reell risk att många makthavare kan komma att bita sig fast även efter revolutionen. Efter alla dessa år med enpartistyre finns det inte heller mängder av trovärdiga och kompetenta politiker att plocka fram ur förråden. Ytterligare en avgörande faktor inför det nya styret är hur EU och USA kommer att hantera förändringen i Tunisien. Kommer det ställas krav på att hur det gamla styret ska behandlas i nästa val, hur kommer Ben Ali att behandlas och vilka utredningar och förändringar kommer att begäras? Det är värt att minnas att EU som regel inte har ifrågasatt Ben Alis styre i Tunisien, istället har EU varit nöjd med tryggheten hos en beskedlig och stabil diktator. Det vore därför glädjande om EU nu kunde göra någonting för att kompensera Tunisiens folk. Enligt DN har EU i alla fall utlovat omedelbar hjälp för att hålla öppna val.

På eftermiddagen den 17 januari utannonserades en hel del nyheter av premiärminister Ghannouchi. En koalitionsregeringen ska bildas och ha tre ministrar från oppositionen och flera av de gamla ministrarna ska bytas ut. Dock ska inrikesministern, försvarsministern och finansministern från det gamla styret få sitta kvar. Därmed så ignoreras alltså kraven från de nya demonstrationerna gällande att partiet RDC inte bör få sitta kvar i regeringen. Han utlovade däremot att informationsdepartementet ska upplösas och att en stat med ”total frihet” ska skapas. Han annonserade att fri press ska införas och att samtliga politiska fångar ska friges. Dessutom ska alla som byggt stora förmögenheter eller som misstänks för korruption undersökas. [Uppdatering: protesterna har fortsatt med krav på att övergångsregeringen ska avgå, den 22 januari skedde demonstrationer i detta syfte. Centralkommittén för partiet RCD har också upplösts.]

Kommer vi nu få ett reellt demokratiskt system med ökad yttrandefrihet i Tunisien? Det återstår fortfarande att se, men nog har någonting alldeles speciellt skett och nog har många tunisier fått förnyat hopp inför framtiden.

Fler bilder jag tagit i Tunisien hittar du här.