Utbildningsfabrikens innehåll

På TV4 Fakta gick igår kväll den i tablån benämnda ”dokumentärfilmen” Utbildningsfabriken. Att kalla filmen för en dokumentär är vilseledande. Ett debattinlägg från Svenskt näringsliv är nog en rimligare beteckning eftersom filmen är producerad med deras ekonomiska stöd.

Devell/Borgs AB är bolaget som skapat filmen och Martin Borgs som driver det har bland annat arbetat åt partiledningen i moderaterna och vid Svenskt näringslivs tankesmedja Timbro. Han har tidigare t.ex. stått bakom skapelser som en film om civil olydnad mot trängselskatten i Stockholm och kortfilmen Folkkapitalism åt Timbro

Här är beskrivningen av filmen i korthet från dess hemsida:

Sverige har aldrig satsat så mycket på universitet och högskolor som idag. Vad får vi för pengarna? Och vad händer med studenterna? Högskolan är inte som den brukade vara. Idag kan man lära sig att tala med orkidéer, plocka svamp eller spela golf, och få studiemedel och högskolepoäng.

Samtidigt är svenska studenter i genomsnitt 29 år när de tar examen. Bara sex av tio får ett kvalificerat jobb efter examen. Studieskulderna är bland de högsta i världen. Har universiteten blivit utbildningsfabriker där man tillverkar högskolepoäng, i stället för bildning?

Dokumentärfilmaren Martin Borgs (”Överdos – en film om nästa finanskris”, ”1200 miljarder”) har granskat den högre utbildningen. Följ med på en roande och oroande resa i universitetsvärlden.

I filmen väcker Borgs åter liv i den segdragna (och enligt mig ganska perifera) debatten om de så kallade ”hobbykurserna”. Hobbykurser är alltså ett onyanserat begrepp som ibland använts de senaste åren av debattörer och även regeringen för att beskriva högskolekurser som ska vara av ”hobbykaraktär” och inte uppfyller målen för en akademisk utbildning.

Debatten var het om detta i somras när Svenskt näringsliv släppte en totalsågad rapport som risades så hårt att Almedalsseminariet om den fick avslutas före utsatt tid.  Ett exempel som Svenskt näringsliv då använde sig av för att ovettigförklara hobbykurser var en kurs som handlade om Harry Potter (Harry Potter och hans världar). Sedan visade det sig att den kursen istället var ett utomordentligt exempel på varför en så kallad hobbykurs kunde vara riktigt vettig. Det visade sig nämligen att kursen var vetenskaplig med forskningsanknytning inom t.ex. historia, litteraturvetenskap och religionshistoria.  Svenskt näringsliv hade helt enkelt bara tittat på titlarna och inte på kursplanerna och innehållet. ”Harry Potter”-industrin uppskattades dessutom omsätta hela 15 miljarder dollar redan 2007. Tidningen the Economist publicerade 2009 en stor artikel om Harry Potter och böckernas betydelse för ekonomi och sysselsättning. Enligt Per Svensson i Sydsvenskan skrev de följande:

”När det gäller att egenhändigt skapa jobb och välstånd /…/ kan få mäta sig med författaren Joanne Rowling.”

Därmed blev det en berättigad fråga hur Svenskt näringsliv kunde veta att kursen inte skulle kunna ge studenter uppslag för framtida litteraturexport och varför den skulle behöva visa sig vara mer ”onyttig” i ett framtida arbetsliv än till exempel kurser i teoretisk fysik eller nationalekonomi.

Borgs gör en filmatiserad version av denna diskussion. Han har en mer nyanserad inställning till humaniora, men det är lite oklart vad han vill uppnå. Nog kan det finnas enstaka kurser med brister i det enorma kursutbud som finns vid alla våra lärosäten. Men att jaga dem är inte lösningen på några större problem för vårt utbildningssystem. Istället vore det bättre att agera för att åtgärda den välkända resursbrist som finns för grundutbildningen (som leder till t.ex. en brist på lärarledd tid). Det vore enligt mig långt mer produktivt än att jaga fyndigt namngivna fristående kurser som uppstått på en utbildningsmarknad där olika lärosäten kämpar om studenter.

Det är också värt att minnas att det i den Humboldtska bildningstanken faktiskt inryms en stark frihet för professorerna att undervisa om vad de med sin kompetens finner centralt och viktigt och en stor frihet för studenterna att delta i föreläsningarna efter eget omdöme. Jag tror att våra lärosäten är långt mer kapabla att bestämma sitt kursinnehåll än vad Svenskt näringsliv, Borgs eller staten är. Självklart är det viktigt att studenterna vet vad som ingår, men vi kan inte ha en styrning där akademiska kurser måste ge en tydlig avkastning i form av en direkt nytta för näringslivet. Jag tror inte heller att någon tar examen på att bara läsa hobbykurser. Däremot kan bra fristående kurser ge kompletterande uppslag, kunskaper och kompetenser till de vanliga utbildningarna. De kan också vara en bra ingångsväg för studenter med studieovan bakgrund som funderar på att studera vidare.

Borgs berör också att kostnaden för vårt utbildningssystem har stigit. Jag tycker inte det är underligt eftersom högskolorna aldrig haft så många studenter som de senaste åren. Befolkningen växer och utbildning blir allt viktigare på arbetsmarknaden. Våra studieskulder är också stora eftersom vi har ett system dimensionerat efter att studenter inte förväntas bli finansierade av sina föräldrar utan istället får ett stort eget ansvar (vilket jag tror är personlighetsutvecklande). Vi har inte heller ett system där lärosätet omhuldande tar hand om boendet för studenterna med campusboeende som till exempel i USA. Istället får studenten hitta eget boende, vilket ofta leder till omfattande boendekostnader.

Filmen lyfter även upp Nils Karlsson på Borgs gamla arbetsplats Ratio som pratar om vårt resurssystem som en sovjetisk planekonomi. Jag undrar lite vad han beskriver för verklighet? Jag ser utbildningslandskapet mycket mer som en marknad där regeringen driver på en utveckling för att öka konkurrensen mellan lärosätena om studenter och forskningsmedel. Medel till utbildningen beror ju t.ex. på det antal studenter som lärosätet lyckas attrahera. Jag tror också det är denna konkurrens som leder till att hobbykurser uppstår med roliga titlar och moment för att locka studenter.

Filmen passar på att föreslå studieavgifter för att tydliggöra ett ”investeringsperspektiv”. Tack och lov avfärdar till och med Jan Björklund dessa tankar. Jag har skrivit mycket tidigare om problemen med studieavgifter och tänker inte göra det här. Kort sagt kan konsekvenserna bli förödande för studenter med svag socioekonomisk bakgrund, och inte heller vore det vägen framåt för ett samhälle som vill satsa på en hög kunskapsnivå i befolkningen. Borgs tycker dock att utbildningen måste ge resultat om skattebetalarna finansierar den. Diskussionen om att utbildning måste ge direkta resultat är populistisk och kortsiktig. Utbildningsnivån i ett samhälle är viktig ur så många fler aspekter än jobb efter examen (demokrati och tolerans någon?). Dessutom påverkar många yttre faktorer utbildningens ”resultat” för den enskilde individen (hur var det med IT-utbildningarnas ”resultat” efter IT-crashen måntro?).

Filmen hävdar också att endast sex av tio studenter får ett kvalificerat jobb efter examen. Detta baseras emellertid på Svenskt näringslivs bristfälliga underlag (läs t.ex. den f.d. Högskolekanslerns text ”Svenskt näringsliv gör vilseledande högskolerankingar”). SCB visar istället att siffran egentligen ligger närmare nio av tio.

Ett annat förslag i filmen är att låta studenter köpa sin utbildning genom att en del av anslagen för utbildningarna förs över till studenterna i form av studiecheckar som de kan betala med. Jag tror att den begränsade tiden för studiemedel och den ökande studieskulden är tillräckliga incitament för studenterna att välja väl. Förslaget går också stick i stäv med en grundval för våra lärosäten, att studenter inte ska ses som kunder utan som aktiva medarbetare vid lärosätet.

Det är bra att det inte bara är skolan som debatteras i TV, men nästa gång vill jag nog se ett mer djuplodande reportage.

För övrigt är en av de bästa kurser jag läst vid Uppsala universitet kursen ”Fysik för poeter”. En kurs som kanske låter underlig på titeln men enormt lärorik om universum, fysiken och livet. Den gavs av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik och forskare inom kosmologi och strängfysik (även sommarpratare i P1, vicerektor vid Uppsala universitet, KVA-ledamot, Disapristagare m.m.).

Mer skrivet om filmen hittills:

Mikael Damberg påpekar att filmen ger användning för kritiskt tänkande och kommenterar studieavgifterna så här:

Filmen lyfter också frågan om studieavgifter. För mig är det självklart att vi inte ska införa studieavgifter i Sverige. Medan man kan diskutera modellen för hur staten ska kanalisera resurser till högskolor och universitet så kommer jag som socialdemokrat aldrig förespråka att svenska studenter ska betala för sin utbildning. Det kommer bara leda till att människor som är ytterst lämpade, men inte har pengar, väljer bort högskolestudier. Det har ingen något att tjäna på.

MarieLousie Samuelsson skriver också läsvärt i Expressen, bland annat nedanstående stycke:

Men Svenskt Näringsliv skulle aldrig drömma om att ifrågasätta ”skattebetalarnas” nytta av partikelfysik. Nyttojakten är inte bara populistisk, den är också inkonsekvent och inställsamt statusmedveten. Vilket gör det lättare att kräva valuta för pengarna av en liten högskola än av exempelvis mångmiljoninvesteringarna i ”supermikroskopet” ESS i Lund.