Spelkultur

”Skyrim är en vacker skildring av kolonialism, imperialism och multikulturella samhällen. Uråldrig historia och tradition ställs mot ett kejsardöme som inte gör skillnad på raser men å andra sidan förvägrar dem sin folkbundna identitet. Religionsfrihet och gamla hierarkiska strukturer är heta ämnen. Och mitt i den här fascinerande färggranna och historiskt rika världen står du. Du är inte säker på exakt vad du borde göra.”

Är det ovan citerat från en recension av en film eller en bok? Nej, den sista meningen avslöjar att det faktiskt är en recension av ett spel (Skyrim, recenserat i tidningen Level). För det har faktiskt hänt något med spelmediet. Därför ska jag göra ett litet helgavstick från mina vanliga inlägg om politik och utbildningsfrågor och skriva några rader om spel som berättarmedel.

Spelmediet är förstås något som varit omdebatterat och omstritt sedan länge. Och nog finns det mängder av spel som är lättsmält och enkel underhållning, precis som detta också gäller många TV-program och filmer. Samtidigt utvecklas spelmediet, lite likt hur filmen en gång gjorde i sin barndom. Teknikens utveckling ger nu mediet allt större möjlighet att måla upp samhällen på ett trovärdigt sätt, skildra känslouttryck och bygga komplexa historier. Det har förstås i viss mån varit möjligt tidigare också, och det finns lysande exempel. Men sådana spel har ofta varit svåra att göra och inte alltid sålt bra eller efterfrågats av spelföretagen.

Nu utvecklas tekniken samtidigt som målgruppen för TV-spelen breddas. Det leder till fler och fler spel som berättarmässigt strävar efter att utmana filmen, och efter att låta oss befinna oss som aktörer mitt uppe i välskrivna historier. Själv har jag på sistone spelat spelet Skyrim, vars recension citerades ovan. Ett fantastiskt spel som målar upp en gigantisk och levande värld där du skapar din egen historia under en speltid av flera hundra timmar.

Kopplat till den citerade recensionen kan jag också notera att bedömningen av spel utvecklats de senaste åren. Förr fokuserade recensenter ofta på grafiken, kontrollen och svårighetsgraden. Det är förstås viktiga komponenter, precis som scenografi och skådespeleri inom filmen. Men nu berörs även andra aspekter av spelen i recensionerna.

Här är ett annat exempel, från när Skyrim recenseras i DN Kultur:

”De alltid tydliga temana kolonialism, rasism och nationalism får här en klart framskjuten position. Som självvald dunmer från Morrowind blir jag ganska hårt ansatt av den vardagsrasism som frodas i de separatistiska nordligaste städerna i Skyrim. Studierna i norrön arkitektur och politik firar triumfer när man i full frihet lär känna de olika samhällena med deras nyckfulla jarlar och huskarlar. Att stå på krönet till det berg som kallas Världsstrupen och titta ut över de gränslösa vidderna är hisnande.

Om ett spel kan vara ett litterärt mästerverk, så är det just vad ”Skyrim” är.

På det sättet diskuterades inte TV-spel för tio år sedan. Ett annat exempel från DN Kultur är det följande ur en recension av det Blade Runner doftande Sci-Fi spelet Deus Ex: Human Revolution:

”I en nära framtid kommer vi att kunna tjuvkoppla evolutionen och uppgradera kroppen med teknik. Datorspelet ”Deus Ex: Human Revolution” frågar oss om ¬själen hinner med. ”

”Och det är inget litet tema Eidos Montreal har tagit sig an. Tvärtom griper de sig an en kommande ödesfråga för mänskligheten på flera plan. Mot slutet av spelet diskuterar Adam Jensen med en politiker som profilerat sig i humanitetsdebatten. Politikern avfärdar Frankenstein som en inte längre giltig allegori över människans och vetenskapens strävan att med teknikens hjälp tjuvkoppla Gud och/eller evolutionen. I stället för han fram myten om Daedalus och Ikaros som betydligt mer gångbar och där ansvaret för Ikaros dödsstörtning vilar på vaxvingarnas konstruktör Daedalus. Spelet igenom har man att i Adam Jensens skepnad konfronteras med argument för och emot, för att slutligen välja ett av flera möjliga slut – som också innebär etiska, filosofiska val.”

Sedan ska vi förstås minnas att många spel fortfarande nedprioriterar berättandet, att alltför få spel och speltillverkare har ett rimligt jämställdhetsperspektiv och att det är mycket långt kvar innan en välskriven bok behöver känna sig det minsta utmanad.

Det ska dock bli intressant att se hur spelmediet ser ut om tjugo år.