Forskningsbaserad kunskap i svensk statsförvaltning

Det var väl en spännande bloggtitel?

I debatten inför den kommande forsknings- och innovationspropositionen har det uppstått en viss diskussion om de forsknings- och utvecklingsmedel som fördelas till statliga myndigheter – utöver de medel som går till universitet, högskolor och andra instanser inom budgetområde 16. Det rör sig alltså om till exempel medel som går till forskning och utveckling vid statliga myndigheter som Trafikverket, Försäkringskassan, IFAU eller Konjunkturinstitutet.

Dessa medel kan bland annat ha som syfte till att statsmakterna ska får bättre kunskap inför sina beslut och avväganden eller att myndigheterna genom ny kunskap ska kunna arbeta bättre inom sina verksamhetsområden.

Bland annat Saco har nu (bland annat här) lyft vikten av att se över hur dessa medel kvalitetssäkras. Här vill jag tipsa om en rapport jag via jobbet på VA arbetat med till Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien och deras projekt Agenda för forskning. Den är en studie av hur statsförvaltningen och statliga myndigheter utför forskningsbaserad kunskapsinhämtning. Rapporten heter ”Forskningsbaserad kunskap i svensk förvaltning” och går att hitta för nedladdning här eller här.

I rapporten kommer vi fram till att det ser ganska olika ut vid olika myndigheter gällande kunskapsinhämtning och vidareförmedling av kunskap, både arbetsformer och form av styrning från departementen varierar stort. Samtidigt finns det också goda möjligheter att med lite ekonomiska medel förbättra den forskningsbaserade kunskapsinhämtningen vid myndigheterna. Sannerligen något för nästa forsknings- och innovationsproposition.

Huvudrekommendationerna vi ger i rapporten är kortfattat de följande:

  • Erfarenhetsutbytet mellan myndigheter om forskningsbaserad kunskapsinhämtning bör öka.
  • Myndigheter bör undvika att alltid anlita samma forskare när forskningsbaserad kunskapsinhämtning läggs ut externt, eftersom det kan medföra ett snävt upplägg och färre nya idéer.
  • En myndighet bör alltid säkra sin forskningskompetens för varje område där myndigheten inhämtar forskningsbaserad kunskap, oavsett om myndigheten utför egen forskning eller inte.
  • Varje myndighet som utför forskning eller lägger ut forskning bör ha ett organ som granskar dessa processer.
  • Myndigheternas forskningsansvar behöver ses över och ansvaret för sektorsforskningen förtydligas.
  • Utvärderingsmetoder och återkopplingsprocesser från departement och regeringskansli
 till myndigheterna bör utvecklas. Dessutom behöver beställarkompetensen säkerställas hos departementen och för hög grad av detaljstyrning undvikas.
  • Myndigheternas arbete med att sprida den inhämtade kunskapen behöver utvecklas. De behöver också utveckla metoderna för att mäta hur den kunskap de tar fram används utanför myndigheten.
/Herman