Samhälle, tillit, skola och forskning

I våras var jag på Arbetarrörelsens forskarnätverks konferens, som anordnades i Riksdagen. Nu när jag sorterade mina papper hittade jag minnesanteckningar och tänkte att de kunde få bli ett kort blogginlägg.

Konferensen var intressant och dök ner i politiskt intressanta frågor som skolan och tilliten i vårt samhälle.

Magdalena Andersson inledningstalade och en sak hon sade som jag tog fasta på var följande;

När vi har stöd i forskningen får vi respekt för vår politik. Därför är det viktigt med ett akademiskt förhållningssätt”

Något jag hoppas hon fortsätter att arbeta för.

Kerstin Jacobsson som är professor vid Södertörn har satt samman en antologi om ”känslan för det allmänna” som är intressant. Den behandlar ur sociologiskt perspektiv hur vi ser på samhället och vår stora tillit till samhället och varandra. Lite i stil med Rothsteins forskning. Hon har som tes att det finns en stark känsla för det allmänna i samhället, där vi alla vill vara med och dra våra strån till stacken. Det råder en klar medvetenhet och ett intresse för samhället – och den positiva samhällssynen med en stark social tillit är en del av detta. Rent grundläggande för samhällssynen hon funnit i sin forskning är att ”ett gott samhälle anses existera när alla människor befinner sig i och upplever sig tillhöra detta samhälle”. Ett delat samhälle med stora klyftor ses som något ont och även i grupper utanför samhället återfinns en önskan att få vara en del av samhället och dra sitt strå till stacken. Här kom även frågor upp om hur stora klyftor ”känslan för det allmänna” kan klara.

Jag har läst boken och den är en intressant motvikt till boken ”Är svensken människa?” av Berggren och Trädgårdh, som använts flitigt av bland annat Schlingmann. Precis som Berggren och Trägårdh finner boken att den individuella autonomin är central för det medborgerliga medvetandet. Det är genom att frigöra individen som hennes samhällskänsla möjliggörs och det är en förutsättning för känslan för det allmänna. Jacobsson påpekar dock att det är ett skäl till att universell välfärd som omfattar alla anses som mer rimlig än behovsprövad. Hon menar även att Berggren och Trägårdh missar relationer och förpliktelser medborgare emellan och att de tonat ned det kollektiva. Pluralism och individualism hotar inte heller varken sammanhållning eller synsättet att samhället är något kollektivt. Dessutom är det våra samhällssystem som garanterar och värnar denna frihet.

Andreas Bergh, docent från Lunds universitet, pratade också om tillit. Han menade att den samman med utbildningsnivån, där specifikt att hög utbildning ger tillit. Han menade också att den är relativt konstant över tiden.

Lisbeth Lundahl, professor vid Umeå universitet, talade om skolan i skärningspunkten mellan välfärd och marknad. Hon menade att utbildning bidrar till social sammanhållning, genom följande tre effekter:

  • Socialisation – genom skolans undervisning och etos skapas värden och attityder
  • Organisation – sammanhållen utbildning och en låg grad av selektivitet
  • Kunskaper och färdigheter, t.ex. medborgerligt deltagande, kunskaper om olika kulturer

Hon menade att det fria skolvalet enligt forskning bidrar till ökad segregering och mindre fokus på skolans kärnuppgifter. Inte belagt, men hennes tes, är att det också minskar tilliten i samhället. Hon menade att nu var konkurrensen kännbar i så gott som alla gymnasieskolor och påpekade att det inte är så att det är bara friskolor som satsar stora pengar på reklam.

Jag var även på ett seminariepass om skolan med forskarna Tomas Englund, Bo Malmberg och Matilde Millaries, kommenterat av Kristina Persdotter och Louise Malmström. Kortfattat var forskarna mycket upprörda över hur det fria skolvalet införts och fungerat, medan kommentarerna från Malmström och Persdotter förklarade den politiska komplexiteten i frågan.

I avslutningsdelen pratade Markus Jäntti (prof. ekonomi SU) om inkomstfördelning i Sverige. Han menade att alla partier vill ha små skillnader, men att de ökat rejält under de sista åren.

I slutet talade även Maria Oskarsson (GU/SOM) om klasskillnader i politiskt deltagande och menade att de är stora i Sverige. Hon menade att de resursstarka dominerar politiken och att resurssvaga hörs minst, och att det gäller även inom alla våra partier.

I slutdiskussionen kom följande två tänkvärda kommentarer upp:

Jäntti: politiker är bra på att ta till sig kunskap, men lätt hänt att den fördunklas 

Oskarsson: det kanske finns utrymme för mer samhällsvetenskaplig forskning i politiken?

 

 Här finns ett referat från konferensen.

Några bilder som jag tog finns här.