Några ord om internationalisering

 

När det gäller studieavgifter och internationalisering så är det värt att notera vad Olle Wästberg (tidigare statssekreterare, folkpartistisk riksdagsledamot och GD för Svenska institutet) skriver i nättidningen Curie:

Mycket tyder på att svensk universitetsutbildning håller på att bli allt mer avskärmad. När Sverige för något år sedan införde avgifter för utomeuropeiska studenter minskade antalet med över 80 procent. Det innebär långt mindre internationella campus i Sverige, färre nätverk som byggs upp. Förändringen hade goda skäl, men den matchades inte med tillräckligt stora stipendieprogram för att locka hit begåvningar.

Rapporter säger också att färre studenter och färre universitetslärare reser ut till andra universitet och att de direkta forskningssamarbetena i varje fall inte ökar.

När jag i slutet av förra året besökte det stora Fudanuniversitetet i Shanghai berättade ledningen att man nu kräver av alla studenter att de ska studera en period utomlands. Alla! Skälet är att studenterna måste få känna på andra kulturer och andra tänkesätt för att kunna klara sig i en globaliserad kunskapsmiljö.

Samtidigt försöker amerikanska universitet etablera sig i Kina. Skälen är två. Dels finns det ”köpkraft”. Det finns tillräckligt många kvalificerade studenter som har möjlighet att betala höga avgifter. Dels vill man suga upp begåvningar.

I denna kombination ligger grunden för vad som ändå kan komma att bli ett kinesiskt ekonomiskt språng förbi USA.  Både andelen kineser som går på högskola och de ekonomiska satsningarna på högre utbildning växer mycket snabbt i Kina. Kvaliteten hänger dock inte alls med. Dessutom tränger sig korruptionen in också i universitetsväsendet.

Genom att bredda det internationella samarbetet och få kinesiska studenter att i högre grad studera utomlands kan Kina både höja kvaliteten och få okorrumperade bedömningar av studenternas kunskaper.

Det är i internationaliseringen chansen ligger. För Sverige – med sin traditionella öppenhet – är det dags att ta nya tag för att integrera våra universitet i den globala kunskapsproduktionen, att få fler studenter, lärare och forskare att söka sig utomlands.

När det gäller avgiftsreformen så har också Högskoleverket gjort en utvärdering som sammanfattas på deras hemsida. Det går att läsa:

Avgiftsreformen har kostat mycket i administrativa resurser. Dessutom har antalet studenter som,  trots att de betalat studieavgiften, inte börjat studera ökat. Arbetet med återbetalningar har inneburit mycket extra arbete.

Vid flera lärosäten har utbildningsutbudet för internationella sökande minskat. Minskningarna gäller främst kandidatprogrammen. Vid några lärosäten har utbildningar kortats av från två till ett år och nya ettåriga masterprogram har inrättats.

Det var 38 procent av de nyregistrerade studenterna som fick stipen-dium hösten 2012.  Ungefär en tredjedel av dem tackade nej bl.a. därför att stipendiet inte upplevdes vara tillräckligt för att täcka kostnaderna i Sverige. Stipendiebeloppet som universitet och högskolor fördelade inför 2012-13 var 71 miljoner kronor. 38 procent av pengarna kom från lärosätena, företag och organisatio-ner eller privata donationer och stipendier. Det är en större andel än 2011 — andelen var då 23 procent.