En ny forskningspolitik?

LundNyligen deltog jag vid ett intressant möte om svensk forskningspolitik. Det blev en hel del funderingar om utmaningar som verkligen behöver lösas som jag tog med mig därifrån. Några områden som jag tycker är särskilt relevanta tänkte jag lyfta upp i det här inlägget.

Ett stort problem både för individer och forskningen i sig är bristande karriärmöjligheter och dåliga karriärvillkor för unga forskare och kvinnor. Det hindrar en stor mängd forskare att nå sina drömmar och sin fulla potential – men medför även att forskningen i sig riskerar att stagnera. Sådana här system har mycket större betydelse än vad vi kan tro. Ett tydligt exempel är vad som hände när vi breddade institutionerna och förde oss bort från det nästan arvsbaserade system som vi hade för länge sedan i Sverige. Som det är nu riskerar det bli stiftelser och andra aktörer än lärosätena som får kliva fram och axla förnyelserollen. Vi måste verkligen se till att skapa tydligare karriärvägar och se till att doktorander garanteras anställning. Som ni säkert vet har jag skrivit en del om detta tidigare på bloggen.

Att vi har en låg grad av basfinansiering via lärosätet till forskarna medför också en orimlig administrativ börda. Forskarna får lägga oproportionerligt mycket tid på att söka medel för att finansiera sig. Det är också ett finansieringsförhållande som vi inte ser hos de länder som är internationellt framgångsrika i sin forskning. Där har forskarna en mycket mer stabil grundfinansiering för sina tjänster från lärosätet. Vårt finansieringssystem riskerar att skapa en jakt på resurser och en osund marknad – istället för att lägga fokus på banbrytande forskning. Systemet blir pressat och skrämt – istället för ett system som bär fram förnyelse och djärva tankar.

Benner och Öqvist har beskrivit detta i en rapport och DN-artikel på detta sätt:

Svenska universitet fungerar som ”projekt­hotell”, utan motiv eller möjlighet att formulera egna djärva program. Universitetsledningarna i jämförelseländerna har resurser och auktoritet att sätta rekrytering högt på dagordningen. Här har svenska universitet i stort sett kapitulerat, och dagens rekrytering styrs i praktiken av anslagsströmmarna. Det blir allt vanligare att professorer måste dra in stora delar av sin lön från externa källor.

När väl en forskare fått ihop sin finansiering är frihetsgraden stor, men risken finns att forskarna i längden vänder sina lärosäten ryggen och istället jagar ihop externa medel till sin verksamhet och arbetar utifrån dessa – utan att bry sig nämnvärt om lärosätets utveckling.

Jag tror att vi måste se över rekryteringen och få forskarna att engagera sig mer i undervisning, kvalitetsutveckling och lärosätet. Vi behöver verkligen satsa på det akademiska ledarskapet. Forskarna måste involveras i kvalitetsutvecklingen. Dessutom håller vi på att klyva lärosätena i utbildning och forskning. Det skapas A- och B-lag där vissa forskare inte ser att de behöver undervisa utan endast forska. Att inte engagera sig i undervisningen vore helt otänkbart vid lärosäten som Harvard. Just saying …

Vad hände förresten med det som Erlander strävade efter? Att lärosätena skulle utgöra en kraftfull samhällskraft? Just nu känns det som det saknas ett syfte eller en vision i svensk forskningspolitik.

/H