Om utbildning, forskning, samhälle och det som händer däremellan

Podcast

Fackförbundet Sveriges Ingenjörer har i år satsat på en podcastjulkalender med olika ingenjörer som ger personliga berättelser om vad det kan innebära att vara ingenjör – Ingenjörspodden. Jag som civilingenjör fick vara med och berätta lite om min bakgrund inom studentvärlden och mitt jobb med kopplingen mellan forskning och samhälle som kommunikationsstrateg och projektledare på Vetenskap & Allmänhet. Det kände himla roligt att få chansen att få göra något sådant.

Frida Lejonqvist som är projektledare hos Sveriges Ingenjörer beskriver podcasten så här i SvD:

–  Våra podpratare är en mix av unga och erfarna som vittnar om framgångar och motgångar, rädslor och framtidstro. De talar om innovationer, entreprenör- och ledarskap, om miljö och orättvisor, om mat och musik. Och naturligtvis om kärleken till teknik.

Några andra som är med är t.ex. Polhemspristagare Petra Wadström, astronauten Christer Fuglesang, vd-n Lena Olving, uppfinnaren Håkan Lans och designern Cecilia Hertz.

I min podcast passade jag på att berätta om vikten av att engagera sig vid sidan av studier och jobb och om vikten av dialog mellan forskning och samhälle. Här nedan finns texten. Vill du höra det hela så finns podcasten att lyssna på här. Här skrev också Uppsala universitet lite om oss från Uppsala som pratade. Ingenjörskarriär skrev lite här.

Hej, mitt namn är Klas-Herman Lundgren och jag ska berätta för er om hur jag som ingenjör blev helt uppslukad av utbildnings- och studentfrågor, vilket helt förändrade mina framtidsplaner ­­– men jag ska också prata om kopplingen mellan forskningen och samhället – och varför dialogen dem emellan gynnar demokratin. Jag tänker även ta upp varför jag tycker att studentengagemang är värt all tid i världen och varför Twitter kan vara nog så nyttigt både för ingenjörer och forskare. 

Jag heter alltså Herman och kommer från början från Borlänge i Dalarna – men flyttade ned till Uppsala för att där läsa till civilingenjör i molekylär bioteknik.

Efter att jag hade börjat studera vid Uppsala universitet blev jag lite intresserad av att engagera mig i studentlivet. Det tog så smått sin början i programföreningens informationsutskott och i köket på en studentnation – men det slutade inte där. Som tur var – skulle det visa sig. Ganska så snart började engagemanget ta upp det mesta av tiden vid sidan av studierna. Och nog lärde jag mig lika mycket där som i föreläsningssalen ibland. Jag arbetade bland annat i projektgrupper för att anordna Forsränningen på Valborg i Uppsala, med att sköta ekonomin för studentföreningar, med att verksamhetsplanera och ibland med att fixa middagar, affischer, tidningar och filmprojekt.

Samtidigt blev jag mer och mer fascinerad av hur högskolan faktiskt fungerar och engagerade mig därför i studentkåren. Intresset övergick i att jobba för studenternas rättigheter, med utbildningspolitik och med högskolans struktur. Några år senare var jag plötsligt kårordförande för Uppsala studentkår på heltid och sedan blev jag slutligen ordförande på heltid för Sveriges studentkårer via Sveriges förenade studentkårer, SFS.

Så plötsligt företrädde jag Sveriges studenter nationellt och internationellt och for då land och rike runt för att besöka olika lärosäten, samordna studenternas åsikter och påverka den nationella utbildningspolitiken. Att vara ingenjör kände jag gav bra förutsättningar – för det hjälpte mig att se övergripande strukturer i systemen och arbeta fokuserat med problemlösning och organisationsfrågor.

Jag slogs ofta av att det ändå är rätt häftigt att studenter vid sidan om studierna eller under studieuppehåll på eget bevåg arbetar hårt för att föra fram studenternas åsikter i alla beslutande organ vid lärosätena och till regeringen och EU. Studenter ska också enligt lag vara med och styra lärosäten och utbildning. Det sitter studentrepresentanter i allt från studieråd till högskolestyrelser, de finns med på ministermöten och de svarar på regeringens remisser. Och nog är det viktigt. Högskolan existerar faktiskt till stor del för studenterna, det är de som måste vara nöjda med sin utbildning och det är deras rätt att få en utbildning som de är nöjda med, men då måste studenter också berätta vad de ser som bra och dåligt.

Att vara ordförande för SFS var ett roligt men slitsamt jobb. Ibland kunde det kännas helt galet när en satt och försökte sova på ett nattåg mellan Wien och Budapest på väg mot ett ministermöte, eller när en efter tågstopp efter ett kårbesök letade efter en korvkiosk i isande höstregn i Gävle. Men om det är något jag verkligen lärde mig av åren i studentrörelsen så var det att det är värt tiden att engagera sig i frågor som du brinner för. Så ett råd till er studenter som lyssnar – passa på att göra något vid sidan av studierna. Engagera er i er studentförening, studentkår, fackförening eller liknande. Varje gång jag funderat på att engagera mig i något har jag funderat på om det är värt tiden eller ej, men jag har aldrig i efterhand ångrat mig en sekund. I engagemanget kommer ni dessutom att få lärdomar som är minst lika viktiga som det kunskaper ni får via era studier. Ni kommer att lära er nya saker som ni kommer ha nytta av för resten av livet och lika viktigt som det: ni kommer att träffa vänner för livet. Hitta det du brinner för. Och jobbar du redan som ingenjör – varför inte engagera dig i ditt fackförbund för att förbättra ingenjörsyrket och dess förutsättningar?

Att jobba med högskolefrågor blev efter mina år i studentrörelsen en viktig del av min framtid och efter tiden på SFS tog jag examen 2010. Så jag är en ganska nybliven ingenjör.

Men intresset för forskning och utbildning kunde jag inte riktigt släppa. Och inte heller viljan att jobba med de övergripande systemen som styr dessa frågor. Därför valde jag att kombinera min ingenjörsutbildning med det jag lärt mig om högskolefrågor. Därför jobbar jag nu som projektledare och kommunikationsstrateg när det gäller just hur kopplingen ser ut mellan forskning och det omgivande samhället. Det arbetar jag med hos den ideella föreningen Vetenskap & Allmänhet som jobbar med just samverkansfrågor.

Det kan till exempel handla om frågor som

  • Hur rapporterar egentligen kvällstidningarna om forskningsnyheter?
  • Använder sig politiker av fakta och nya forskningsrön när de fattar beslut?
  • Är den där statistiken som står i Aftonbladet tillförlitlig?
  • Hur används forskarnas resultat i klimatpolitiken?
  • Vad kan forskare lära sig av dialog med allmänheten?
  • Har allmänheten förtroende för forskningen?
  • Hur får vi journalister och forskare att förstå varandra?

För nog är det så att det är ett himla viktigt område. Vi pratar ofta länge och väl om kunskapssamhället – och om hur mycket pengar vi lägger på forskning och innovation. Men samtidigt så glömmer vi ofta bort att främja samverkan. I dag är arbetet med samverkan mellan forskning och samhälle i regel inte meriterande för forskare och det ger inte heller några ökade forskningspengar. Därför prioriteras den alltför ofta bort i en stressad forskarvardag.

Att samverkansarbetet prioriteras för lågt medför stora problem på lång sikt. Världen står inför en rad gigantiska utmaningar inom områden som klimat, energi och hälsa samt inför behovet att skapa inkluderande och hållbara samhällen. För att klara detta behövs forskning. Men kunskapen som tas fram måste också delas och komma till användning. Frågorna kräver kostsamma och långsiktiga satsningar, god förankring hos väljare och beslutsfattare, och ibland till och med medborgarnas aktiva hjälp. Då behövs samverkan och dialog. Annars löser vi inga framtidsutmaningar.

En bred samverkan och dialog mellan forskning och omgivande samhälle gör att forskare och samhälle kan lära av varandra. Forskare kan bidra med sin kunskap till förståelse, diskussion och analys av olika fenomen i samhället. Det gynnar demokratin, inspirerar unga och forskningsresultat får en större möjlighet att nå användning i samhället. Men samtidigt kan även forskarna få nya perspektiv och kompetens från omvärlden.

Här tror jag att det behövs både pengar och stödstrukturer som ger forskare möjlighet att samverka. Jag tror också att det är viktigt att arbeta för en dialog mellan två parter och inte envägsinformation. Allt för ofta blir samverkan bara att forskning ska spridas och marknadsföras.

Så det behövs nog en politik som tydligare främjar ett brett utbyte av kunskap mellan forskning och samhälle. Vi behöver nog också en klarare idé om forskningens och universitetens roll i samhället. Samverkan är helt avgörande för Sveriges framtid som kunskapssamhälle och det behövs för att möta de stora framtidsutmaningar som världen står inför.

Samtidigt behöver vi även arbeta på mindre skala. Och vi har så många möjligheter att på enkelt sätt kommunicera idag. T.ex. att använda podcasts som denna. Men ett annat konkret exempel som jag vill lyfta är de möjligheter som finns för forskare – och även ingenjörer – att berätta om sin vardag och sin forskning via sociala medier såsom mikrobloggen Twitter. Där går det att få dialog med allt från riksdagsledamöter till studenter – samtidigt som det också är en bra källa för kunskapsinhämtning.  Själv har jag använt mig massor av Twitter för att få inspiration, höra om aktuell forskning, fråga forskare och ingenjörer om deras bedömningar och så vidare. Passa på att utnyttja alla nya informationskanaler som står till buds …

Sammanfattningsvis måste vi både på stor och liten skala arbeta för att främja dialog. Det tror jag är nyckeln till att lösa många av framtidens utmaningar.

Så sådana frågor har jag valt att jobba med som ingenjör.

Vilka frågor väljer du?

Tack för att ni lyssnat och ha en riktigt fin dag!