Svara med mer demokrati och öppenhet

Jag skriver detta dagen efter de fruktansvärda terrorhandlingarna i Norge. Det som hände i Oslo och Utøya är fortfarande lika svårt att greppa och skriva om på något vettigt sätt. Förmodligen skrivs det just nu ändå tiotusentals blogginlägg om det som hänt av alla oss som försöker greppa och förstå det inträffade. Även om många inlägg kommer att ha längre, mer insatta och mer vältaliga texter om det inträffade känner jag att jag måste skriva något. Kanske är det mitt eget sätt att hantera det som hänt.

Dagen igår var overklig, underlig och sorgsen. Skrämmande och intensiva twittermeddelanden strömmade in hela tiden från eftermiddagen fram till nattsömnen samtidigt som den kvava åskvärmen tilltog och slutade i en märkligt lågmäld åskstorm över Uppsalaslätten i nattmörkret. Hela tiden sker ofattbara grymheter i världen och svår svält härjar i Afrika för tillfället. Samtidigt blir det svårt att inte slås till marken av den ofattbara feghet och grymhet som ryms i ett dåd där politiskt engagerade ungdomar som vill förbättra världen skjuts ned på sitt sommarläger av en vilt skrattande man, som dessutom bombar huvudstaden samma dag. En av de mer skakande skildringarna av vad som hände på ön går att läsa i bloggposten Helvete på Utøya och den beskriver tragedin bättre än jag någonsin kommer att kunna göra. 85 döda hittills på grund av sitt politiska engagemang och 7 stycken eftersom de var på fel plats när bomben exploderade i Oslo. Ofattbart.

Bilden av terroristen har också klarnat under natten och morgonen. Igår spekulerade medierna först unisont om terrordåd, al-Quaida och islamistiska terrorister. SvD hade imorse fortfarande citatet ”al-Quaidas kännemärke är att slå till mot flera mål samtidigt” överst på framsidan och mindre svenska tidningar som NT drog snabbt slutsatser nog för att skriva följande text på ledarplats utan problem:

”Norrmännen hade inga skäl att oroa sig allt för mycket, men jihadister ser fiender överallt och möjligen funnit det lättare att angripa Norge än andra länder i Europa. För extremisterna kvittar det för övrigt. Att mörda (kristna) européer har närmast ett egenvärde och många gör ingen skillnad på män, kvinnor och barn. Al-Qaida vill alltid skapa rubriker med stor förstörelse och mycket blod på gatorna.”

När jag lyssnade på SR imorse nämndes plötsligt inte ordet terrorist alls för nu var det ”en extremist”, ”en 32-åring” eller ”gärningsmannen”. Det kändes som en underlig och snabb vändning trots att den norska polisen gripit den misstänkte utifrån terrorbrott och trots att t.ex. den definition som FN tagit fram i en resolution är följande;

”Terrorism är en handling som syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation.”

Nej, det känns som att vi måste fortsätta att arbeta för att inte terrorism som begrepp i debatten inte ska definieras som något endast synonymt med Islam, invandring och Mellanöstern. Enligt EU:s polisorgan Europol begicks endast 6 av 1770 terrordåd i Europa mellan 2006-2009 med muslimska kopplingar. Senare under dagen har nu flera tidningar börjat använda terroristbegreppet även för Breivik, kanske utfrån de klagorop som lyfts i sociala medier. Det går förstås att diskutera vad som är terrorism, men utifrån de motiv som jag beskriver nedan så tycks Breivik ha baserat sitt dåd på sina politiska åsikter och motiv.

Kommentatorn Bo-Inge Andersson pratade dessutom igår i SVT om en ny hotbild när terroristens högerextrema bakgrund blev känd. Jag undrar hur det kan vara något nytt med hotbilder från extremister och terrorister på högerkanten? Är det någon som minns 90-talets Sverige? Möjligen skulle vi kunna säga att den nya extremhögern har en högre nivå av paranoia mot samhället och det så kallade ”landsförrädarstyret”.

Breiviks mål var de som arbetade för solidaritet, jämlikhet och internationalism. DN kunde på lördagen beskriva gärningsmannen som en som ”hatade muslimer, den politiska vänstern och det socialdemokratiska ungdomsförbundet, som han kallar Stoltenberg-jugend.” SvD beskriver också hur han på forum uppmanat till kamp mot vad han kallar kulturmarxisterna och det mångkulturella samhället. Han har också varit aktiv i Fremskrittspartiet, men sedan skrivit på nätet att ”Det äkta motståndet har reducerats till att lyssna på PR-byrån och göra två, tre taktiska uttalanden inför varje val”. Läsvärt är Expos artikel om vilken typ av nätforum som den terrormisstänkte vistats på, ett forum som förenas av kritik mot invandring och flyktingpolitik och som har medlemmar från Sverigedemokratiska riksdagsledamöter till ledande nazister.

Vi får inte låta oss tro att det bara var en ensam galning utan politiska motiv. Breivik ingår i en europeisk utbredd anti-islamrörelse som inbillar sig ett Europa i krig mot Islam. I den rörelsen ses regeringarna som landsförrädare som säljer ut länderna till muslimerna och Islam tolkas som en ny form av nazism som måste bekämpas. Breivik har sett de norska Socialdemokraterna som landsförrädare och sig själv som ”en försvarare av riket”. Han hade också Max Manus som idol på Facebook, en man som framgångsrikt kämpade i den norska motståndsrörelsen mot nazisterna. Det är inte helt otänkbart att Breivik skapade sin en egen blodiga motståndskamp och gav sig på dem han såg som dagens landsförrädare. Vad hans exakta motiv var kanske vi får veta mer om framöver och även om han var ensam eller ej. Hittills har han erkänt delar av det som hänt. Vilka åsikter han stod för är dock tämligen tydligt. Han har också innan dådet lagt upp ett Facebookkonto och ett Twitterkonto med anspelningar på vad han skulle göra, vi får hoppas att han inte får tillgång till dem framöver för att sprida sina idéer. [Uppdatering: nu klarnar hans plan och motiv. Han verkar ha planerat det hela länge och verkar också vilja inspirera andra. Läs även mer här. Han har på lördagskvällen också erkänt. Jag har följt upp detta inlägg med en ny bloggpost här.] Utifrån detta är det alltså viktigt att vi inte ser det här dådet som bara ett dåd av en ensam galning utan agenda. Det finns många som har samma åsikter som Breivik och det finns en utbredd rörelse i Europa för dessa idéer [Uppdatering: att han med sitt manifest strävar efter att bli en inspirationskälla och hjälte för fler gör inte det hela bättre].

Många internationella tidningar ville för övrigt envist och ganska onyanserat fortsätta väva samman det som hänt med islamistisk terrorism.  The Sun kallar det som hänt för ”Al Qaeda” attack och Norges 9/11 på sin förstasida och även  The New York Post  har arbetat riktigt hårt för att ändå få in lite kopplingar till Islam i sin rapportering och skriver:

”At the same time, Islamist extremism has been growing in Scandinavia. Nor do the suspect’s blue-eyed, blond features entirely rule out the possibility that he acted under foreign influence — a fact that many nations, the United States included, have had to grapple with of late. Indeed, Norwegian officials recently interrupted a homegrown terror plot by individuals linked to al Qaeda. Two suspects are in jail, awaiting charges”

 

Jag är imponerad av hur Norge som land hanterat det som hänt. Deras polis har agerat på ett korrekt vis mot media och deras statsminister Jens Stoltenberg har varit exemplariskt statsmannamässig och stark. Han var nog statsminister även för många oss i Sverige igår och idag. Arg över att ”De har angripit det finaste som finns i vår demokrat – engagerade ungdomar” valde Stoltenberg igår att svara på det som hänt med löften om mer demokrati och öppenhet, inte med hot om våld. Det är en lösning som vi alla måste stå upp för framöver.

”Svaret på vold er enda mer demokrati, enda mer åpenhet, men aldri naivitet” – Jens Stoltenberg

Stoltenberg visade att Norge kommer att kämpa emot utan att tumma på demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter. Norge kommer inte att öppna ett Guantanamo och kommer inte att tortera den misstänkte. Norge är idag ett lysande exempel för omvärlden på vad som är en sann rättstat och ett demokratiskt samhälle.

Trots det hemska som hänt inte bör användas för att plocka politiska poänger så tycker jag avslutningsvis att det är värt att notera reaktionerna inom SD igår. Kent Ekeroth twittrade enligt Expressen några timmar efter explosionen i Oslo

”- Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?”

följt av

”- Nej, jag kommer inte kalla er islamofober.”

Åkessons pressekreterare L. Bylund twittrade också

”- Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!”

Åkesson själv agerade dock snabbt och läxade upp sina partikollegor och har tagit avstånd från det inträffade. Vi ska dock inte vara naiva och tro att det inte finns de i Sverige som hyser samma bild av vänsteraktiva, Socialdemokrater och Islam som Breivik, både på internetforum och högre upp. Därför har vi ett stort ansvar att tillsammans arbeta för ett mer tolerant och öppet samhälle som inte när det hat och de tankar som ledde Breivik till sitt dåd.

Nu ske det manifestationer i hela Sverige (på måndag kl 19 på Stora torget  i Uppsala) för de drabbade och trots den oerhörda grymhet som ryms i dådet så har jag också sett många exempel på sann medmänsklighet och solidaritet det senaste dygnet. Låt oss fortsätta på den vägen och skapa ett bättre samhälle. Vi kan aldrig låta våld segra över engagemang och demokrati.

—————————————

Läs också bl.a. Time, Ulf Bjereld, Markus Blomberg, Anna Ardin, Christoffer Ivarsson och Röda Berget, samt Emanuel Karlstens inlägg om mördare och sociala medier.

Avslutar med en bild från Norge som jag brukar minnas det från mina nästan årliga sommarvistelser där, lugnt, vackert och fridfullt.

Klas-Herman Lundgren

Nyfiken Uppsalabo som brinner för utbildningspolitik och samhällets uppbyggnad – och som hyser en förkärlek för storskaliga samhällsprojekt, hållbar utveckling, demokrati och jämlikhet. Är civilingenjör, föreningsnörd, pendlare, fotograf, fritidspolitiker och allmänt engagerad. Arbetar sedan flera år i Stockholm med forsknings- och högskolepolitik – just nu med samverkan mellan forskning och samhälle som projektledare och kommunikationsstrateg. Sitter i styrelsen för flera organisationer, t.ex. för en förening som arbetar med mänskliga rättigheter och för en bokhandel. Tidigare ordförande för svenska studentrörelsen SFS och Uppsala studentkår. Har även suttit i bl.a. Uppsala universitets styrelse, Drivhuset Uppsalas styrelse, Uppsala universitets senat och IVAs studentråd. Tar ibland uppdrag vid sidan om som moderator, kommunikations- och organisationsrådgivare samt fotograf. Vill se en kunskapsbaserad politik, och en utbildningspolitik som inte stänger dörrar utan som bygger ett hållbart samhälle. Skriver mest om forsknings- och utbildningspolitik, hållbar utveckling, demokrati- och jämställdhetsfrågor, asyl- och migrationspolitik, infrastrukturpolitik och bostadspolitik. Åsikterna här är endast mina egna och inte min arbetsgivares.

You may also like...