Palme, SFS och utbildningspolitiken

Under några lugna sommardagar 2011 hade jag äntligen tid att läsa klart tegelstenen ”Underbara dagar framför oss”, en Palmebiografi skriven av Henrik Berggren. Det är en välskriven och ambitiös bok som beskriver många viktiga händelser från svensk politik under 1900-talet.

Som före detta ordförande för SFS (Sveriges förenade studentkårer, den svenska studentrörelsen) var det dessutom mycket intressant att läsa de stycken som berör Palmes arbete inom den internationella studentrörelsen som representant för SFS och hans tid som ordförande för SFS 1952/53. Att Palme varit ordförande för SFS var ett faktum som jag ofta påmindes om under min tid som ordförande. Däremot är det få studenter idag som vet vad han fokuserade på.

Jag tänker emellertid inte försöka återberätta Palmes hela internationella studentkarriär, det skulle bli ett ambitiöst blogginlägg, läs hellre boken. Däremot kan jag inte låta bli att skriva några få rader om Palme och det nationella SFS-arbetet. Palmes väg till SFS gick inte genom någon studentkår eller politiskt förbund utan han rekryterades till SFS av bl.a. Bertil Östergren (som var SFS ombudsman) för att assistera SFS internationella utskotts ordförande och eventuellt ta över utskottsposten. Det skulle visa sig vara en mycket lyckad rekrytering.

Han började även under 1951 att rikta mer fokus på de nationella studentpolitiska frågorna. Han menade att den Studentsociala utredningens förslag till ”genomgripande reformprogram [som] syftade till en demokratisering av den högre undervisningen […] torde utan tvekan vara den angelägnaste uppgiften” för studenternas intresseorganisation ”att understödja och påskynda”. Bland frågorna ansåg han de studiesociala frågorna som högst prioriterade. Han tog ur detta ställning för att socialinstitutens elevkårer skulle få bli medlemmar i SFS – då  det studentsociala reformarbetet gällde ”eleverna vid socialinstituten i lika hög grad som universitets- och högskolestudenterna”. Invändningar mot deras medlemsskap från göteborgsstudenter beskrev han så här:

”Sådana tendenser till bakåtsträveri inom en organisation som officiellt bekänner sig till ett demokratiseringsprogram måste […] göra ett mycket säreget intryck.”

Intressant att notera är även att Palme längre fram som SFS ordförande drev igenom en fördubbling av SFS medlemsavgift för att organisationen skulle kunna fungera som en ”effektiv lobbyorganisation”. SFS bytte också 1952 till nya moderna lokaler. Det är lite roligt att dra paralleller till nutiden eftersom saker och ting tenderar att återupprepa sig inom studentpolitiken. När jag var på SFS 2009-2010 bytte SFS lokaler till mer moderna och ändamålsmässiga lokaler (något som hänt ganska ofta och regelbundet i organisationens historia). Vi arbetade också mycket med att förankra långsiktiga mål och strategier internt för att bli en ”effektiv och spetsig påverkansorganisation”. Samtidigt fick vi lov att sänka medlemsavgiften med 80 % för att kunna fungera som en (efter kårobligatoriets avskaffande som medför nya skrala ekonomiska villkor för medlemskårerna).

1952 arbetade Palme överlag med ”slopande av terminsavgifter vid de tekniska högskolorna och handelshögskolorna” och höjning eller återställande av olika stipendier. Han konstaterade:

”Om det i alla partiprogram med expeditionell regelbundenhet återkommande kravet på utbildningens demokratisering skall bli mer än en vacker gest åt ett demokratiskt ideal måste samhället vara berett att vidtaga de åtgärder som krävs för dess realiserande. Den närmast till hands liggande lösningen är en kraftig utvidgning av stipendiesystemet. Detta är ett ganska trivialt uttalande och det är närmast genant att ideligen behöva upprepa det.”

SFS hade tydligen under Palmes tid också kontakter med ett bussbolag i Lund (Studentbuss) med dåliga affärer där SFS förlorat 15 000 kr, en affär som blev Palmes första mediala elddop. SFS Studentriksdag som avslutade Palmes SFS tid skedde i Lund med 250 delegater (nutida motsvarigheten är SFS Fullmäktige som sker i Lund 2012). Palmes inledningsanförande på det mötet utgick från det tragiska Bollhusmötet i Uppsala och lyfte vikten av internationell studentsolidaritet. Han ville trycka tillbaka attacker från högern mot internationella åtaganden från SFS sida och demokratiseringen av högre utbildning. Han förespråkade sonande av skuld genom handling och talet innehåll riktlinjer som sedan skulle återkomma i Sveriges internationella roll som s.k. ”världssamvete” under sextio- och sjuttiotalen.

Noteras kan också att Palme och främst delegater Uppsala och Stockholm vann mötesdebatten om att förespråka studielön över Lund som förespråkade utvidgade lånesystem. I verkligheten för studenterna blev utgången sedan det motsatta. Men studielönsfrågan återkommer med jämna mellanrum.

Under 1953 skrev också Palme i Tiden om den sociala snedrekryteringen. Han skrev bland annat:

”Utvecklingen har nu hunnit dithän att till de gemensamma föreställningarna om vad som skall anses utgöra ’lika start’ utan tvekan kan hänföras principen att varje medborgare bör ha samma möjlighet att oberoende av social ställning och ekonomiska förutsättningar få den utbildning för vilken han eller hon är lämpad, samt att det är samhällets uppgift att undanröja bestående ekonomiska och geografiska utbildningshinder”

Han frågade sig även:

”Är det rimligt i ett samhälle, som går mot en allt större utjämning av inkomster och förmögenheter, att en viss kategori skall belastas med dryga studieskulder, som den senare icke har väsentligt större möjligheter än andra grupper att betala?”

Palme berömdes enligt Berggren när han lämnade SFS för att ha fört fram SFS till en ledande ställning internationellt och för att ha skapat enighet om de inre målsättningarna.

 

 

Klas-Herman Lundgren

Nyfiken Uppsalabo som brinner för utbildningspolitik och samhällets uppbyggnad – och som hyser en förkärlek för storskaliga samhällsprojekt, hållbar utveckling, demokrati och jämlikhet. Är civilingenjör, föreningsnörd, pendlare, fotograf, fritidspolitiker och allmänt engagerad. Arbetar sedan flera år i Stockholm med forsknings- och högskolepolitik – just nu med samverkan mellan forskning och samhälle som projektledare och kommunikationsstrateg. Sitter i styrelsen för flera organisationer, t.ex. för en förening som arbetar med mänskliga rättigheter och för en bokhandel. Tidigare ordförande för svenska studentrörelsen SFS och Uppsala studentkår. Har även suttit i bl.a. Uppsala universitets styrelse, Drivhuset Uppsalas styrelse, Uppsala universitets senat och IVAs studentråd. Tar ibland uppdrag vid sidan om som moderator, kommunikations- och organisationsrådgivare samt fotograf. Vill se en kunskapsbaserad politik, och en utbildningspolitik som inte stänger dörrar utan som bygger ett hållbart samhälle. Skriver mest om forsknings- och utbildningspolitik, hållbar utveckling, demokrati- och jämställdhetsfrågor, asyl- och migrationspolitik, infrastrukturpolitik och bostadspolitik. Åsikterna här är endast mina egna och inte min arbetsgivares.

You may also like...