Vi måste främja hållbar utveckling i våra utbildningar

Hållbar utveckling måste vara en klart lysande ledstjärna för en modern och framåtsyftande politik. Begreppet kan måhända upplevas som nytt, men det bygger egentligen på ett solitt solidariskt tänkande i en form som är nödvändig för att möta världens och välfärdens framtida utmaningar.

Gro Harlem Brundtland definierade 1988 begreppet hållbar utveckling i Brundtlandskommissionens rapport som:

”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov.”

Hållbar utveckling innebär att genom utbildning, kunskap och förståelse skapa ett gemensamt ansvarstagande och att knyta starka band. Det handlar om solidaritet med kommande generationer, mellan kvinnor och män – men även mellan länder och folkgrupper. Genom hållbar utveckling skapar vi möjligheten att inse hur våra beslut och våra livsval påverkar världen. Det blir en ideologisk bas för att forma och nå ett samhälle där vi kan förena solidaritet, ekonomisk utveckling och välfärd med en god miljö, jämlikhet och starka demokratiska värderingar.

Det är kanske inte alltid helt uppenbart hur hållbar utveckling hänger samman med utbildningspolitiken. Jag menar att vi bör verka för en mycket stark och tydlig koppling. Då får vi nämligen ett mycket kraftfullt och långsiktigt verktyg för en bättre värld.

Satsningar på utbildning och kunskap är ett kraftigt verktyg för att skapa en hållbar utveckling både nationellt och internationellt. Utbildning kan ge kunskap och förståelse av vad som sker i världen och hur vårt samhälle och våra livsval påverkar den. I vår alltmer sammanlänkade värld blir det också allt viktigare för människan att ha kunskap om och förståelse för hur hon påverkar sin omvärld och sina medmänniskor.

Hållbar utveckling som begrepp måste även integreras i själva högskoleutbildningarna, samt främjas av våra högre lärosäten. Annars riskerar examinerade studenter att ha läst utbildningar inom exempelvis nationalekonomi, läkemedelstillverkning, sociologi eller juridik utan några diskussioner om hur utövandet av deras framtida yrkesroll kan påverka miljö, välfärd och rättvisa. I högskolelagen finns för detta syfte sedan 2006 reglerat att lärosätena ska främja hållbar utveckling, på ett sådant sätt som innebär att ”nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.”

För att en integrering ska ske måste hållbar utveckling införas som perspektiv i både mål för alla kurser och program – samt i examinationerna där tvärvetenskapliga moment med miljömässiga, ekonomiska och sociala perspektiv integreras. Detta främjar kritiskt tänkande och ger studenter förståelse av de olika perspektiv och värderingar som behövs för ett hållbart synsätt på sina livsval och i sitt beslutsfattande.

Valbara kurser om hållbar utveckling är ett gott komplement till en bred integrering av perspektivet i utbildningarna. Men att endast ha valbara kurser utan övergripande integrering skulle medföra att de viktiga perspektiven skulle riskera att saknas i många av de resterande utbildningarna. Om det ska vara möjligt att integrera hållbar utveckling i utbildningarna måste det finnas motivation och möjlighet för lärare att stärka sin kompetens inom ämnet. Därför bör didaktiska kurser finnas för detta ändamål.

Student- och lärarinflytande, handlingsplaner, ledningsgrupper, ekonomiska stimulansmedel och handläggare som arbetar med hållbar utveckling på lärosätesnivå är också medel för att skapa goda förutsättningar för ett effektivt och verkningsfullt arbete på lärosätesnivå.

Om vi satsar på detta så är vi ett stort steg på vägen för ett långsiktigt hållbart och jämlikt samhälle.

 

 

Klas-Herman Lundgren

Nyfiken Uppsalabo som brinner för utbildningspolitik och samhällets uppbyggnad – och som hyser en förkärlek för storskaliga samhällsprojekt, hållbar utveckling, demokrati och jämlikhet. Är civilingenjör, föreningsnörd, pendlare, fotograf, fritidspolitiker och allmänt engagerad. Arbetar sedan flera år i Stockholm med forsknings- och högskolepolitik – just nu med samverkan mellan forskning och samhälle som projektledare och kommunikationsstrateg. Sitter i styrelsen för flera organisationer, t.ex. för en förening som arbetar med mänskliga rättigheter och för en bokhandel. Tidigare ordförande för svenska studentrörelsen SFS och Uppsala studentkår. Har även suttit i bl.a. Uppsala universitets styrelse, Drivhuset Uppsalas styrelse, Uppsala universitets senat och IVAs studentråd. Tar ibland uppdrag vid sidan om som moderator, kommunikations- och organisationsrådgivare samt fotograf. Vill se en kunskapsbaserad politik, och en utbildningspolitik som inte stänger dörrar utan som bygger ett hållbart samhälle. Skriver mest om forsknings- och utbildningspolitik, hållbar utveckling, demokrati- och jämställdhetsfrågor, asyl- och migrationspolitik, infrastrukturpolitik och bostadspolitik. Åsikterna här är endast mina egna och inte min arbetsgivares.

You may also like...