Kalla siffror om en kall arbetsmarknad

Figur: SR

Den senaste tiden har det uppdagats en hel del hårda data som visar på att den arbetsmarknadspolitik som gällt de senaste åren verkar vara på väg rätt in i ett miserabelt totalhaveri.

Senast kunde jag höra i Ekot om de senaste oroväckande siffrorna. De som är svagast på arbetsmarknaden – de arbetslösa som står längst bort från arbete – ökar nämligen kraftigt. Det här utifrån Arbetsförmedlingens egen beräkning. Sedan 2006 har delen som klassas som svagast ökat från 156 000 till hela 219 000 personer. Det är en ökning med hela 40 % på fyra år.

Detta är dessutom tvärtemot den bild som Reinfeldt målat upp i bland annat riksdagens partiledardebatt i januari, då han sade följande:

– Vi ser att nu förändras mycket av det som varit fel, fler har kommit närmre arbetsmarknaden. Fler vill nu arbeta. Det innebär inte att alla ännu har fått jobb. Men det minskar det svenska utanförskapet och det förskjuter det mycket närmre arbetsmarknaden. Viktiga steg har tagits.

I nära anknytning till detta står även nyheten om att 120 000 arbetslösa står utan a-kassa – en fördubbling sedan 2006. Antalet arbetslösa på heltid som var täckta av a-kassan har nämligen sjunkit från 70 % till 36 % i november 2011. Skälen anges vara de förändringar regeringen genomfört.

– Att andelen som får ersättning har sjunkit beror på att regelverket förändrats. Det är svårare nu att få ihop ett arbetsvillkor, säger Melker Ödebrink (Kanslichef på Arbetslöshetskassornas samorganisation, SO)

I DN-artikeln påminner även en sociologiprofessor om vilka som drabbats hårdast:

– I regel fick de som tjänade minst betala mest. På flera håll inom LO var den sammanlagda avgiften för fack och a-kassa uppe på 700–800 kronor. Det innebar att organisationsgraden blev högre bland tjänste­män än arbetare, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet.

Reinfeldt verkar dock nöjd med reglerna och försvarar enligt DN de tuffa kraven. Inte heller ser han något behov av att höja ersättningen för dem som får a-kassa.

En annan Ekot-nyhet var att en av fem unga saknar jobb med den högsta ungdomsarbetslösheten på nära 30 % i Kalix. Fast på vissa håll lyser solen förstås lite varmare, i Danderyd är nämligen nivån bara 4%.

Alla dessa data måste också ses i relation till att inte ens arbetslösheten gått ned. Den har gått från 6,1 % (2006) till 8,0 % (2012) – med en minskad sysselsättningsgrad.

Utifrån detta är det svårt att kunna klassa den nuvarande arbetsmarknadspolitiken som fungerande. Arbetslinjen har verkligen tappat sin strålglans. Troligen mår den inte heller bättre av att associeras med förslagen om att behöva arbeta till sjuttiofem.

Det är isande klart att det behövs en ny arbetsmarknadspolitik.

—-

Om den havererade arbetslinjen skriver till och med Expressens Forssberg under rubriken Reinfeldts eget utanförskap. Artikeln avslutas så här:

Det finns en utredning som ser över a-kassan men den har inte något uppdrag att undersöka hur fler kan kvala in till försäkringen. Fredrik Reinfeldt avfärdar kategoriskt att förändringar behövs. Och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hävdade i går i radion att Sverige riskerar att bli ”Nordens Grekland” om regeringen, i enlighet med ledande nationalekonomers råd, satsar mer på a-kassan. Just nu framstår Moderaternas tro på trygghetssystemen mest som ett illusionsnummer. Det är dags att de andra regeringspartierna säger ifrån.

För många unga och studenter är även möjligheten att hitta en bostad en viktig faktor för att klara ekonomin. I SvD skriver den klarsynta Lina Glans som är ordförande för SSCO en skarp replik på Attefalls senaste utspel om att har koll på läget – den har fått den passande rubriken ”Bostadsministern tycks vara handlingsförlamad”

Angående studenter och a-kassa så var Alliansens borttagande av studerandevillkoret i A-kassan förresten ett rejält felsteg som borde åtgärdas snarast!

Uppdaterat: Läs Aftonbladets sammanfattning av Reinfelts medverkande i Agenda om arbetsmarkanden.

Läs även mer i DN och på Storstad.

 

Klas-Herman Lundgren

Nyfiken Uppsalabo som brinner för utbildningspolitik och samhällets uppbyggnad – och som hyser en förkärlek för storskaliga samhällsprojekt, hållbar utveckling, demokrati och jämlikhet. Är civilingenjör, föreningsnörd, pendlare, fotograf, fritidspolitiker och allmänt engagerad. Arbetar sedan flera år i Stockholm med forsknings- och högskolepolitik – just nu med samverkan mellan forskning och samhälle som projektledare och kommunikationsstrateg. Sitter i styrelsen för flera organisationer, t.ex. för en förening som arbetar med mänskliga rättigheter och för en bokhandel. Tidigare ordförande för svenska studentrörelsen SFS och Uppsala studentkår. Har även suttit i bl.a. Uppsala universitets styrelse, Drivhuset Uppsalas styrelse, Uppsala universitets senat och IVAs studentråd. Tar ibland uppdrag vid sidan om som moderator, kommunikations- och organisationsrådgivare samt fotograf. Vill se en kunskapsbaserad politik, och en utbildningspolitik som inte stänger dörrar utan som bygger ett hållbart samhälle. Skriver mest om forsknings- och utbildningspolitik, hållbar utveckling, demokrati- och jämställdhetsfrågor, asyl- och migrationspolitik, infrastrukturpolitik och bostadspolitik. Åsikterna här är endast mina egna och inte min arbetsgivares.

You may also like...