Fortsätt läsa »]]> Ikväll läste jag om hur SJ ska sluta med tåg mellan Malmö och Göteborg. Skälet är för att konkurrensen från andra tågbolag och motorvägen gör att det tydligen inte längre är tillräckligt lönsamt.

Jag kan inte låta bli att undra om det var meningen att bli så här? Ska Statens Järnvägar nu sluta trafikera nyckelsträckor för landets järnvägstrafik efter att ha blivit utkonkurrerade av motorvägar (!) och andra tågbolag – samtidigt som regeringen fortsätter öka avregleringen av tågtrafiken? Har inte avregleringen redan förstört det nationella tågnätet tillräckligt? Jag vill inte ha ett ökande antal bolag som inte väntar in varandra så jag missar tåget hem. Jag vill inte ha en massa trängsel på spåren och evinnerliga tågköer. Jag vill inte behöva byta tåg i onödan. Jag vill inte drabbas av föreseningar på grund av dålig samordning mellan alla aktörer. Jag är trött på det. Olika bolag kommer att prioritera sin egen trafik och sin egen vinst först, inte hur den nationella tågtrafiken hänger samman.

För övrigt vill jag inte heller se att motorvägar ska vara en faktor som konkurrerar ut tågtrafik i Sverige år 2012.

Det har lyfts förr i debatten men det måste lyftas ännu starkare, är det verkligen rimligt att det enda mål SJ har är ett avkastningsmål? Anders Ygeman (S) som är ordförande för riksdagens trafikutskott er en av dem som har föreslagit att SJ bör få ett samhällsansvar. Det tycker jag låter mycket vettigt och inte en dag för tidigt. SJ ligger efter med enorma mängder förseningstimmar samtidigt som SJ bara har krav på sig att leverera vinst åt staten. Det är inte rimligt på något sätt ur ett samhällsperspektiv. Ge därför ett övergripande samhällsansvar åt SJ som då kan motverka fragmentiseringen av tågtrafiken. Det behövs verkligen innan det är för sent.

Avregleringen av järnvägen i stort har också misslyckats samtidigt som regeringen nu låter den fortsätta. Dessutom är satsningarna på järnvägen för små och kortsiktiga. Detta leder till en ond spiral. Dålig punktlighet och risken för stora förseningar gör att färre väljer att resa med SJ,  samtidigt så försöker SJ utifrån ett vikande underlag dra in turer. Här behöver avregleringen utvärderas i stort samtidigt som investeringar måste göras i bättre kapacitet. Trafikverket bedömer att 38,3 miljarder behövs investeras nationellt de närmsta 10 åren utöver dagen nivå, och cirka 27 miljarder av detta måste komma från staten. Utan satsningarna bedöms det bli ”kaos”, med störst problem i Mälardalen och runt Stockholm. Om staten är villig att satsa de 38 miljarderna kommer det ändå ta sju till tio år att ”återställa systemen”.

SJ och järnvägen har tidigare haft en enorm betydelse för landet. Satsningarna på järnväg 1864-1894 var Sveriges största investering någonsin. Tågtrafiken förändrade samhället så mycket att gemensam nationell tid och postlådor infördes (innan skilde det t.ex. 24 minuter mellan Stockholm och Göteborg). Detta är hisnande långt ifrån den låga investeringsvilja inför framtiden som regeringen har idag. Detta trots att vi måste satsa på kollektivtrafik ur ett hållbarhetsperspektiv och trots att befolkningen blir alltmer rörlig och beroende av tåg. Här har de rödgröna partierna långt mer framåtsiktiga och strategiska förslag.

En icke fungerande tågtrafik begränsar medborgarnas frihet och slår även hårt mot arbetsgivare och samhällsekonomi. Inte heller lär vi komma närmare att uppnå några klimatmål genom att få medborgarna att överge tågen. Regelbundna, tillförlitliga och miljövänliga kommunikationer är ett måste om vi ska kunna säkra en långsiktigt hållbar samhällsutveckling.

—

Förresten det här att Borg 2007 sa att vi överinvesterat i järnväg – samtidigt som Sverige är sämst i EU på järnvägsunderhåll? Hur tänkte han där egentligen?

Noteras bör också att Sverige är dåligt förberett på att hantera en allvarlig tågkatastrof och forskare hävdar att det handlar om när det händer än om.

Läs även: Pelling, SvD, Demker, S, MP, V

Tweet

Fortsätt läsa »]]> Hållbar utveckling måste vara en klart lysande ledstjärna för en modern och framåtsyftande politik. Begreppet kan måhända upplevas som nytt, men det bygger egentligen på ett solitt solidariskt tänkande i en form som är nödvändig för att möta världens och välfärdens framtida utmaningar.

Gro Harlem Brundtland definierade 1988 begreppet hållbar utveckling i Brundtlandskommissionens rapport som:

”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov.”

Hållbar utveckling innebär att genom utbildning, kunskap och förståelse skapa ett gemensamt ansvarstagande och att knyta starka band. Det handlar om solidaritet med kommande generationer, mellan kvinnor och män – men även mellan länder och folkgrupper. Genom hållbar utveckling skapar vi möjligheten att inse hur våra beslut och våra livsval påverkar världen. Det blir en ideologisk bas för att forma och nå ett samhälle där vi kan förena solidaritet, ekonomisk utveckling och välfärd med en god miljö, jämlikhet och starka demokratiska värderingar.

Det är kanske inte alltid helt uppenbart hur hållbar utveckling hänger samman med utbildningspolitiken. Jag menar att vi bör verka för en mycket stark och tydlig koppling. Då får vi nämligen ett mycket kraftfullt och långsiktigt verktyg för en bättre värld.

Satsningar på utbildning och kunskap är ett kraftigt verktyg för att skapa en hållbar utveckling både nationellt och internationellt. Utbildning kan ge kunskap och förståelse av vad som sker i världen och hur vårt samhälle och våra livsval påverkar den. I vår alltmer sammanlänkade värld blir det också allt viktigare för människan att ha kunskap om och förståelse för hur hon påverkar sin omvärld och sina medmänniskor.

Hållbar utveckling som begrepp måste även integreras i själva högskoleutbildningarna, samt främjas av våra högre lärosäten. Annars riskerar examinerade studenter att ha läst utbildningar inom exempelvis nationalekonomi, läkemedelstillverkning, sociologi eller juridik utan några diskussioner om hur utövandet av deras framtida yrkesroll kan påverka miljö, välfärd och rättvisa. I högskolelagen finns för detta syfte sedan 2006 reglerat att lärosätena ska främja hållbar utveckling, på ett sådant sätt som innebär att ”nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.”

För att en integrering ska ske måste hållbar utveckling införas som perspektiv i både mål för alla kurser och program – samt i examinationerna där tvärvetenskapliga moment med miljömässiga, ekonomiska och sociala perspektiv integreras. Detta främjar kritiskt tänkande och ger studenter förståelse av de olika perspektiv och värderingar som behövs för ett hållbart synsätt på sina livsval och i sitt beslutsfattande.

Valbara kurser om hållbar utveckling är ett gott komplement till en bred integrering av perspektivet i utbildningarna. Men att endast ha valbara kurser utan övergripande integrering skulle medföra att de viktiga perspektiven skulle riskera att saknas i många av de resterande utbildningarna. Om det ska vara möjligt att integrera hållbar utveckling i utbildningarna måste det finnas motivation och möjlighet för lärare att stärka sin kompetens inom ämnet. Därför bör didaktiska kurser finnas för detta ändamål.

Student- och lärarinflytande, handlingsplaner, ledningsgrupper, ekonomiska stimulansmedel och handläggare som arbetar med hållbar utveckling på lärosätesnivå är också medel för att skapa goda förutsättningar för ett effektivt och verkningsfullt arbete på lärosätesnivå.

Om vi satsar på detta så är vi ett stort steg på vägen för ett långsiktigt hållbart och jämlikt samhälle.

Tweet

Fortsätt läsa »]]>

Ros i gryningen. Foto: Klas-Herman Lundgren

Äntligen har jag hittat tid att kommentera de i svensk politik historiska skeenden som ägt rum inom det socialdemokratiska partiet. Det blir en liten sammanfattning av mina tankar efter de gångna veckorna och en påminnelse om några frågor som inte bör glömmas bort när det nu ska ”pratas politik” igen.

En ny partiledare har nu slutligen blivit utsedd av styrelsen efter en tumultartad, otrevlig och ganska dyster tid för vårt politiska klimat. Uppenbarligen har det Verkställande utskottet genomlidit ett slitsamt arbete för att hitta en lösning på partiledarfrågan efter Juholts avgång. Pressen inifrån och utifrån har varit enorm – samtidigt som tiden varit kort. Jämtin har skött sin roll fantastiskt bra och nu har valet fallit på Stefan Löfven.

Det är förståeligt att VU och partidistrikten räddes ett ledarlöst parti och en öppen valprocess i detta läge. Det hade varit riskabelt. Personligen tror jag emellertid att det nog hade varit möjligt att utforma den kommande tiden så att en trovärdig valprocess kunnat ge en spridning av partiets politik.

Men kanske finns det fortfarande möjligheter för att skapa en sådan mer demokratisk och öppen valprocess. Ett stycke i brevet som Jämtin skrev efter nomineringen av Löfven lyfter detta:

Vi i det verkställande utskottet är överens om att vårt partis valprocesser måste bli mer öppna framöver. Organisationsutredningen fortsätter därför sitt arbete med att ta fram förslag för att utveckla valprocesserna i partiet mot mer öppenhet. Inom kort kommer ett remissmaterial skickas ut som jag hoppas att många av er kommer att diskutera och lämna synpunkter på. Nästa ordinarie partikongress hålls om ett år och tre månader, 3-7 april 2013 i Göteborg.

Förslagsvis får ovan nämnda programkommission och organisationsutredning nu ett reellt och tydligt genomslag i partiet. Om Socialdemokratin ska överleva går det inte att återigen enbart säga att nu är det tid ”att prata politik igen”. Det hjälper, men det kommer inte att laga en söndrig struktur. Det finns nämligen flera kända strukturella problem. Nu är det dags att åtgärda dem – och det är bråttom. För det knakar oroväckande i stommen.

Ett första åtgärdsområde är just behovet av en ny process för partiledarvalet. Här är dagens system inte en trovärdig och tidsenlig motor för partiet. Istället ses det av alltför många som en nostalgisk kvarleva. Dagens system konserverar och skadar trovärdighet, öppenhet,  jämställdhet och mångfald. Låt därför en framåtsyftande och mer öppen valprocess se ljuset vid nästa kongress. Sätt upp tydliga kriterier för vilket stöd som behövs för att få bli kandidat. Bygg sedan en struktur som låter kandidaterna presentera sin politik över hela landet och diskutera den mot varandra, med medlemmar och med allmänheten. Låt sedan valberedningen ansvara för att granska kandidaterna ur alla tänkbara vinklar för att sedan ge sitt omdöme. Därefter får kongressen rösta efter livlig och demokratisk diskussion samt med underlag från medlemmarna. Samtidigt ska förstås försiktighet gälla när det gäller kraven på öppenhet. Det får inte bara sluta i utspel i media eller opinionsmätningar bland medlemmarna.

Men hemlighetsmakeri är inte en nödvändighet för demokrati.

När det gäller programkommissionen bör den ha en ansats att engagera så många medlemmar som möjligt på alla tänkbara sätt. Det kan locka nya medlemmar, vitalisera diskussionen och ge möjlighet att stärka medlemmarnas roll. Just medlemmarnas relevans i partierna har ju överlag minskat med åren i de politiska partierna – då antalet och representativiteten minskat samtidigt som media och resurser ökat påtagligt i betydelse. Folkrörelsen måste därför stärkas inom partiet. Politiken måste formas och förankras samtidigt som samhällsproblem – stora som små – identifieras och diskuteras.

Dessutom innebär ett aktivt programarbete med författande av texter, förbättrad intern kommunikation, kunskapsbyggande, plattformsbyggande, politikskapande och diskussion förstås ett ypperligt hälsosamt träningspass inför kommande val. Låt därför en livlig diskussion om ideologi och sakfrågor blomstra i hela partiet.

Inte heller vore det hälsosamt i att fastna vid ett för stort personfokus på Löfven. Om politiken ska kunna utvecklas och föras fram på ett trovärdigt sätt måste även ett lag med god bredd och variation byggas upp runt Löfven. Bygg därför en kunnig och trovärdig skuggregering som sträcker sig utanför riksdagen. Det vill säga inte bara en sådan som består av äldre vita män. Nästa ekonomisk-politiska talesperson måste för övrigt ha en intellektuell skärpa och legitimitet som kan utmana Borg. Att Löfven inte sitter i riksdagen borde förhoppningsvis öppna upp spännande möjligheter för utökat och delat ansvar. Bland annat har Maria Leissner (som varit med om en liknande situation) påpekat att det kan fungera så länge ett parti är inställt på ett delat ledarskap. En god idé långsiktigt vore kanske förresten att sträva efter en lite större mångfald i riksdagen och andra organ överlag?

Det är också viktigt att få bort alla tendenser till läckande, SMSande från interna möten eller baktalande till media. Media ska användas till att förmedla politik, inte för att på personliga bevekelsegrunder göra interna manövrar. Ta fajterna internt eller ta dem öppet. Vartenda litet fulspel sänker hela regeringsdugligheten i allmänhetens ögon och får medlemmarna att vilja titta ner i marken av skamsenhet.

Se även till att stärka kunskapsutvecklingen överlag i partiet. Bygg rejäla analyser och förslag – ta er verkligen tid till detta. Detta är ett lovande initiativ i den riktningen. Vi ska inte glömma att Moderaterna i dagsläget genomför politik som formulerades 2005 och som utvecklades med is i magen. Intellektualisera politiken och bryt upp från fraktionskamperna som aldrig kommer att blicka framåt utan endast bakåt.

—————-

Stefan Löfven då? Jag är positiv över att han verkar ha stått utanför det maktspel som var en aspekt vid Juholts avgång. Han verkar dessutom vara stabil och samlande med en ideologisk ryggrad, helt nödvändiga egenskaper. Han har nog möjlighet att ena partiet och ytterst få verkar hysa en dålig bild av honom. Men även han måste inse de organisatoriska problem som partiet har. Dessutom behöver han komplettera sitt lag med starka profiler inom bland annat miljö, internationellt fredsarbete och jämställdhet.

Nu har partiet och Stefan Löfven en stor uppgift. Politikutvecklingen behöver öka utifrån en djupt förankrad ideologisk bas och konstruera trovärdiga förslag utifrån en klarsynt och långsiktig samhällsanalys. Löfven måste läka och omforma ett sargat parti som i sin tur måste skapa en framåtsyftande och långsiktig politik för jämlikhet, hållbarhet och demokrati.

Framtiden kvarstår således.

Ty någonstans måste man gripa tag i verkligheten för att söka förändra den – Olof Palme

Foto: Klas-Herman Lundgren

—————-

Juholts avgång? Den vore värd ett eget inlägg i sig. Jag rekommenderar denna välskrivna artikel från Fokus – om inte annat för att det är en fin variation från kvällstidningarnas panikkrisartiklar. Läs även Paul Ronge och Katrine Kielos.

—————-

Marta Axner har även skrivit klokt om valsystem tidigare.
Laboremus har skrivit här och Dagens Arena skickade in ett öppet brev.
Ulf Bjereld har skrivit här om Löfven. Läs även Peter Weiderud på DN Debatt om öppna processer och om att gå i takt med tiden.

Tweet

Fortsätt läsa »]]> Jag har märkt att diskussionen om huruvida företag borde kvotera sina styrelser eller inte har blossat upp igen. Jag vill passa på att skjuta in ett inspirerande exempel.

Uppsala universitet är kanske inte känt som den mest snabbrörliga och progressiva institutionen i samhället. Men det är faktiskt så att universitetet har antagit en jämställdhetsplan som faktiskt kräver att det ska vara jämn könsfördelning på ledande poster och i alla beslutande och beredande organ. Det har även visat sig att detta också efterföljts vid viktiga tillfällen. Till exempel vid tillsättningen av rekryteringsgruppen för ny rektor. Initialt nominerades för många män i första hand och kvinnor i andra hand – då fick lottning tillämpas tills en jämn könsfördelning i gruppen faktiskt uppnåddes.

Jag tycker att universitetets jämställdhetsplan är ett gott exempel som fler (t.ex. företag) skulle kunna inspireras av. Här följer berört avsnitt ur den:

Ur Jämställdhetsplan 2011-2012:

Ledande poster, beredande och beslutande organ

• Nomineringar till beredande och beslutande organ ska föregås av diskussioner om vilka kvalifikationer och vilken kompetens som behövs, hur uppdragen kan spridas på flera och vilka särskilda metoder som ska tillämpas för att rekrytera fler av underrepresenterat kön. Studentkårer, fackliga organisationer och externa organ med representation i universitetets organ rekommenderas följa samma eller likvärdiga rutiner för nomineringar.

• Uppsala universitet ska uppnå en jämn könsfördelning på ledande poster samt i beredande och beslutande organ på samtliga nivåer och områden. Både kvinnor och män ska i lika mån nomineras till uppdrag inom universitetet och de organ där universitetet är representerat. De som nominerar till nämnder och/eller styrelser ska inte särskilja vem eller vilka som nomineras att vara ordinarie respektive suppleant. När endast en person ska nomineras till en nämnd och/eller styrelse ska en man och en kvinna föreslås. Avvikelser från dessa nomineringsregler ska skriftligen motiveras.

• Vid kollegiala val via elektorsförsamling, där det slutliga beslutet tas av överordnad instans, ska elektorsförsamlingens uppdrag vara att nominera minst en kandidat av vartdera könet, för att ge handlingsutrymme åt beslutande instans.

Mer om myndigheter och jämställdhet.

Tweet

Fortsätt läsa »]]> Nu har det blivit många universitetsinlägg på sistone.

Tänkte bara skriva att boken ”Det Goda Universitetet” som sammanfattar Uppsala universitets verksamhet under Anders Hallbergs tid som rektor nu finns digitalt. Jag har varit aktiv i studentvärlden sedan Anders tillträdde (jag träffade honom första gången när han var ny rektor på ett möte för att berätta om min studentförening). Nu fick jag chansen att tillsammans med  Kristina Hirchfeldt som två f.d. kårordföranden skriva ett kapitel i boken om studentkårerna och studenternas frågor under perioden (2006-2011).

Det är inte så ofta jag får chansen att vara med och skriva böcker, så det var en trevlig och lite oväntad förfrågan att få.

Här finns boken digitalt.

Tweet

Fortsätt läsa »]]> Hållbar utveckling måste vara en vägledande utvecklingslinje inför framtiden. Men det gäller inte bara i politikens utformning, utan hållbar utveckling måste även vara en aspekt som  genomsyrar våra utbildningar och många forskningsområden (kommer återkomma om detta i framtida bloggposter).

Innan jul hade vi möte med universitetsstyrelsen där vi bland annat fastställde Uppsala universitets nya forskningsstrategier för 2013-2016. Ett stycke i själva inledningen av detta dokument tycker jag väl beskriver varför forskning för en hållbar utveckling är viktigt. Det är även fint att det kommit med redan i inledningen av dokumentet.

”Skapandet av ett hållbart samhälle där nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd, trygg energiförsörjning samt rättvisa ställer stora krav och utmaningar på ny kunskap inom många forskningsområden, var för sig och i samverkan med varandra. En svår och ömtålig balansgång finns avseende samspelet mellan natur och samhälle i ett långt och globalt perspektiv. Klimatförändringar och pågående urbanisering kräver omfattande insatser och ny kunskap för att klara tillgången på drägligt boende, tillgång till mat och rent vatten m.m. Om detta inte klaras finns påtagliga risker för folkomflyttningar, motsättningar mellan nationer och folk samt långvarig och kanske oåterkallelig miljöförstöring.”

Forskningsstrategierna finns att läsa här och nyheten om dem finns här.

Tweet

Fortsätt läsa »]]>

”Skyrim är en vacker skildring av kolonialism, imperialism och multikulturella samhällen. Uråldrig historia och tradition ställs mot ett kejsardöme som inte gör skillnad på raser men å andra sidan förvägrar dem sin folkbundna identitet. Religionsfrihet och gamla hierarkiska strukturer är heta ämnen. Och mitt i den här fascinerande färggranna och historiskt rika världen står du. Du är inte säker på exakt vad du borde göra.”

Är det ovan citerat från en recension av en film eller en bok? Nej, den sista meningen avslöjar att det faktiskt är en recension av ett spel (Skyrim, recenserat i tidningen Level). För det har faktiskt hänt något med spelmediet. Därför ska jag göra ett litet helgavstick från mina vanliga inlägg om politik och utbildningsfrågor och skriva några rader om spel som berättarmedel.

Spelmediet är förstås något som varit omdebatterat och omstritt sedan länge. Och nog finns det mängder av spel som är lättsmält och enkel underhållning, precis som detta också gäller många TV-program och filmer. Samtidigt utvecklas spelmediet, lite likt hur filmen en gång gjorde i sin barndom. Teknikens utveckling ger nu mediet allt större möjlighet att måla upp samhällen på ett trovärdigt sätt, skildra känslouttryck och bygga komplexa historier. Det har förstås i viss mån varit möjligt tidigare också, och det finns lysande exempel. Men sådana spel har ofta varit svåra att göra och inte alltid sålt bra eller efterfrågats av spelföretagen.

Nu utvecklas tekniken samtidigt som målgruppen för TV-spelen breddas. Det leder till fler och fler spel som berättarmässigt strävar efter att utmana filmen, och efter att låta oss befinna oss som aktörer mitt uppe i välskrivna historier. Själv har jag på sistone spelat spelet Skyrim, vars recension citerades ovan. Ett fantastiskt spel som målar upp en gigantisk och levande värld där du skapar din egen historia under en speltid av flera hundra timmar.

Kopplat till den citerade recensionen kan jag också notera att bedömningen av spel utvecklats de senaste åren. Förr fokuserade recensenter ofta på grafiken, kontrollen och svårighetsgraden. Det är förstås viktiga komponenter, precis som scenografi och skådespeleri inom filmen. Men nu berörs även andra aspekter av spelen i recensionerna.

Här är ett annat exempel, från när Skyrim recenseras i DN Kultur:

”De alltid tydliga temana kolonialism, rasism och nationalism får här en klart framskjuten position. Som självvald dunmer från Morrowind blir jag ganska hårt ansatt av den vardagsrasism som frodas i de separatistiska nordligaste städerna i Skyrim. Studierna i norrön arkitektur och politik firar triumfer när man i full frihet lär känna de olika samhällena med deras nyckfulla jarlar och huskarlar. Att stå på krönet till det berg som kallas Världsstrupen och titta ut över de gränslösa vidderna är hisnande.

Om ett spel kan vara ett litterärt mästerverk, så är det just vad ”Skyrim” är.

På det sättet diskuterades inte TV-spel för tio år sedan. Ett annat exempel från DN Kultur är det följande ur en recension av det Blade Runner doftande Sci-Fi spelet Deus Ex: Human Revolution:

”I en nära framtid kommer vi att kunna tjuvkoppla evolutionen och uppgradera kroppen med teknik. Datorspelet ”Deus Ex: Human Revolution” frågar oss om ¬själen hinner med. ”

”Och det är inget litet tema Eidos Montreal har tagit sig an. Tvärtom griper de sig an en kommande ödesfråga för mänskligheten på flera plan. Mot slutet av spelet diskuterar Adam Jensen med en politiker som profilerat sig i humanitetsdebatten. Politikern avfärdar Frankenstein som en inte längre giltig allegori över människans och vetenskapens strävan att med teknikens hjälp tjuvkoppla Gud och/eller evolutionen. I stället för han fram myten om Daedalus och Ikaros som betydligt mer gångbar och där ansvaret för Ikaros dödsstörtning vilar på vaxvingarnas konstruktör Daedalus. Spelet igenom har man att i Adam Jensens skepnad konfronteras med argument för och emot, för att slutligen välja ett av flera möjliga slut – som också innebär etiska, filosofiska val.”

Sedan ska vi förstås minnas att många spel fortfarande nedprioriterar berättandet, att alltför få spel och speltillverkare har ett rimligt jämställdhetsperspektiv och att det är mycket långt kvar innan en välskriven bok behöver känna sig det minsta utmanad.

Det ska dock bli intressant att se hur spelmediet ser ut om tjugo år.

Tweet

Fortsätt läsa »]]> Nyligen såg jag det näst sista avsnittet av SVT:s dramaserie Anno 1790, som kretsar kring mord och dubbelspel i 1790-talets Sverige. Det lite speciella med det här avsnittet var att det utspelade sig i det akademiska Uppsala, där en professor kallat till sig seriens huvudperson, kvarterskommissarie Dåådh, för att utreda ett mystiskt studentdödsfall.
Som Uppsalabo och student var det underhållande att följa gåtans förvecklingar i det akademiska Uppsala bland djursamlingar och studentkrogar, med många underhållande repliker och välkända miljöer. Möjligtvis till viss del historiskt inkorrekt, men mycket underhållande.

För övrigt är det förvånansvärt sällan som studentmiljöer skildras i film och TV. Det är synd, då jag tror att sådana skildringar kan minska den sociala snedrekryteringen till högskolan och öka intresset för att studera vidare hos unga (se t.ex. hur CSI påverkade intresset för de ämnena).

Om du vill se avsnittet ligger det här på SVTPlay till den 25 januari 2012.

Några bilder från avsnittet följer nedan:

Tweet

Fortsätt läsa »]]> I fredags var det storslaget Rektorskifte vid Uppsala universitet. Eva Åkesson skiftade då på som ny rektor för universitetet efter rektor Anders Hallberg (jag har bloggat lite inför skiftet tidigare).

Ceremonin var nog något av det pampigaste jag varit med om i universitetsvärlden. Eva mottog åldriga insignier såsom spiror, nycklar, sigillet, rektorskedjan och universitets matrikel (första bandet av matrikeln där alla studenter från 1595 och framåt nedtecknas), samt en hedersvakt. Någon sade efteråt att det kunde platsat på Hogwarths. Jag hade förmånen att få närvara utifrån mitt arbete med rekryteringen, i universitetsstyrelsen och med ett kapitel i boken ”Det goda universitet”, som ges ut som tack till Anders Hallberg. Att tåga in i processionen till tonerna av Drottningen av Saba festmarsch (Hugo Alfvén) är för övrigt en underlig och rätt mäktig upplevelse.

I ceremonin ingår även att avgående rektor håller en föreläsning. En fin tradition som jag tycker påminner om att alla professorer oavsett ställning måste kunna föreläsa. Anders föreläste väl om sitt forskningsområde och framtidens problem med bristen på nya läkemedel samt antibiotikaresistenta bakterier. Ett problem som han uppmanade regering och Världssamfund att agera för att lösa, eftersom både ny kontroll av antibiotika och subventioner från Världssamfundet behövs. Jag tycker Anders föreläsning speglade honom väl som person. Han är verkligen angelägen om att universitetet måste ta sitt ansvar så att våra barnbarn inte kommer att dö av enkla infektioner utan tillgång till verkningsfull antibiotika. Föreläsningen speglade också att han som rektor faktiskt lyckats att båda fortsätta forska och föreläsa vid sidan om, något ganska unikt.

Eva tackade Anders med ett varmt tal där hon också belyste det akademiska systerskapet mellan Lund och Uppsala.

Efter att hon mottagit insignierna och ansvaret som rektor (till tonerna av Jean Sibelius: Karelia svit op. 11, Intermezzo – Ballade Alla marcia) höll Eva sitt programtal som ny rektor, något av ett linjetal alltså. Jag tycker det var ett fantastiskt tal som innehöll allt jag kunnat hoppas på. Jag vill passa på att längre ner i bloggposten citera delar av det som jag tycker är viktiga, ur mitt eget perspektiv. Hela talet finns att läsa här.

Efter ceremonin blev det middag på Uppsala slott. Den fylldes av fina tacktal till Anders och prorektor Kerstin Sahlin och välkomsthälsningar till Eva och nya prorektor Anders Malmberg, från bl.a. KI:s rektor, Landshövdingen, Uppsala studentkårs ordförande, SLU:s rektor och Konsistoriets ordförande. Dessutom passade Anders på att skifta över parkeringskortet till Rektors parkeringsplats, och påpekade att det även gick att använda kortet för säkrad tillgång till cykelparkering. Eftersom Eva gillar Kajakpaddling men inte kör bil speciellt ofta så funderade hon på om det gick att ställa kajaken där och paddla till jobbet uppför Fyrisån. Kvällen kändes överlag högtidlig, men samtidigt varm och uppsluppen.

Hans Dalborg, konsistoriets ordförande, passade på att citera Tranströmer, men även Bruce Dickinson (Iron Maiden) i sitt tal angående rektorsskapet och dess arbetsbörda:

”It’s amazing what your body can take when you are having fun”  – Bruce Dickinson

Två stipendier instiftades även i avgående rektors och prorektors namn och för oss som inte fick stipendier påpekade Hans fyndigt att ”Livskvalitet -  det är att vara nöjd ändå”. Ett tänkvärt citat. Efter middagen blev det dans och mingel där alla från Anders Björck och Birgitta Dahl till studenter och lärare närvarande. Det var kul att hinna prata med många gamla vänner och få dansa lite.

På det hela taget var det en fantastisk kväll av både nostalgi och framåtanda. Arbetet med rektorsvalet har tagit mycket tid och varit ett tungt ansvar men jag är nöjd med min och Martas insats. Att då få avsluta arbetet det på slottet tillsammans med Marta Axner – som har varit fantastisk att arbeta tillsammans med som student- och doktorandrepresentanter – samt de andra i rekryteringsgruppen, Eva, Anders, Hanna och många goda vänner kändes som ett fint avslut.

Att få höra av Eva att hon kände sig välkommen och redo för att ta sig an rektorsrollen var också upplyftande. Det ska bli kul att följa hennes första halvår i arbetet med universitetsstyrelsen där jag sitter fram tills sommaren.

Dagen och kvällen påminde mig även om lärosätenas roll och enorma ansvar, samt hur otroligt viktigt det är med rektorer som ser studenter och medarbetare, är goda akademiska ledare och arbetar för en bättre värld.

Det var också kul att Anders Hallberg var glad och pigg över att ha traderat. När nästan alla andra gått var han kvar och pratade glatt med studenter och doktorander om universitetets ansvar för världens framtida utveckling och vikten av att belysa doktorandernas situation. Som det skrevs på Twitter:

”Rektor Hallberg gick hem sist från slottet. Respekt!”

Här är en bild som jag kommer att vårda ömt. Marta & jag tillsammans med nya rektor Eva Åkesson & Uppsala studentkårs vice ordförande Fatma Aksal. Bilden är dessutom tagen med en iPhone av en insisterande avgående rektor Anders Hallberg!

Delar av Evas programtal:

Förväntningar och krav har ökat från omgivningen, men även från våra studenter och anställda. Universiteten åtnjuter högt förtroende i samhället. Allmänhetens tillit är bland det viktigaste vi har, men det kan aldrig tas för givet utan måste ständigt erövras på nytt. Samverkan och öppenhet är viktiga delar när vi bygger det förtroendet.

Den akademiska friheten är själva grundbulten i verksamheten vid ett universitet. Tag bort den och vi blir ett utredningsinstitut, en tankesmedja, ett näringslivsbihang eller en politisk megafon. Men begreppet akademisk frihet kan också lätt missbrukas. Vi måste klargöra för oss själva, i samtal och vid seminarier, vad denna frihet innebär och vad den inte innebär. Den är inte detsamma som administrativ frihet eller frihet från etiska riktlinjer eller elementära umgängesregler på arbetsplatsen.

Vi hör i dag ofta talas om ökad autonomi för våra lärosäten. Men självständigheten har ett pris. Ökad kontroll, krav på öppenhet och transparens är något av det vi måste gälda.

Låt oss vara överens om detta: Uppsala universitet ska spela en aktiv roll i det globala samhället och vi ska främja utveckling genom att bygga långsiktiga relationer.

Den internationella gemenskapen ligger mig varmt om hjärtat. Det gäller inte minst våra studenters möjligheter att bredda sina erfarenheter. Vi ska värna om det globala klassrummet. Våra studenter ska kunna möta världen här i Uppsala, men vi ska också självklart ge dem möjligheter att studera utomlands. Införandet av studieavgifter är ett hot mot denna intellektuella rörlighet, bland annat därför att de statliga stipendierna blev alldeles för få. Tillsammans måste vi hjälpas åt att skapa de förutsättningar som gör att Uppsala universitet kan fortsätta att utvecklas som ett internationellt lärosäte.

Våra studenter är framtiden. Vi står inför utmaningen att utbilda studenter till framtida ledare som kan verka i en alltmer globaliserad och obeständig värld. Vi måste vara beredda att ständigt ompröva och utveckla undervisningsmetoder och ämnesinnehåll. Vi måste vara medvetna om att våra studenter också utvecklas och förändras. De studenter som kommer till oss i dag har nya kompetenser och färdigheter som vi själva inte hade som studenter.

Jag ser er studenter som medarbetare i vårt kvalitetsarbete. Studentinflytande är viktigt och unikt och alltid värt att försvara. Jag vill uppmuntra alla er studenter att vara aktiva och engagerade inom kårer, studentnationer och föreningar. Ett starkt studentinflytande säkerställer ett starkt universitet.

Utbildning och forskning hör ihop. Ett framgångsrikt universitet måste kunna prioritera både utbildning och forskning. Men det är inte motsägelsefullt. Vi ska kunna tala om forskningsbaserad utbildning såväl som utbildningsbaserad forskning. Denna relation ska sätta sin prägel på alla tre utbildningsnivåer, inte bara på forskarutbildningen, utan också på våra utbildningar på grund- och avancerad nivå. Jag vill att alla framgångsrika forskare tar ansvar för att utveckla utbildning, likväl som alla framgångsrika lärare tar ansvar för att utveckla forskningen. Jag blir bedrövad när jag hör att en lärare köper sig fri från undervisning. Låt oss hellre tala om förmånen att få undervisa!

Forskarutbildning är både forskning och utbildning, precis som namnet berättar. Som ett fullskaligt universitet ska Uppsala upprätthålla kvalitet och spets, men även ha ämnesmässig bredd. Det är en särskild roll och vårt självklara ansvar.

Bra arbets- och anställningsvillkor ska gälla även för doktorander.

Dagens utmaningar med klimatförändringar, behovet av hållbar utveckling, hälsofrågor och åldrande befolkning är så komplexa att de kräver samordnade forskningsinsatser från olika vetenskapliga fält. Inom det breda universitetet ska starka ämnesdiscipliner kombineras med gränsöverskridande samverkan och grundforskning ska kombineras med spännande tillämpningar. En förutsättning för att lyckas med detta är att vi bejakar ökad öppenhet och skapar möjligheter för alla medarbetare att enkelt kunna röra sig över organisatoriska gränser. Forskningen inom humaniora och samhällsvetenskap behöver få en mer framträdande roll bland annat för att vi ska kunna förstå mänskliga och samhälleliga sammanhang.

Vi måste ge goda förutsättningar för forskningsledare och pedagogiska ledare att utföra sina uppdrag på bästa sätt. Vi måste se till att pedagogisk erfarenhet och forskningsmeriter balanseras i vågskålen.

Ibland gör vår kritiska blick oss blinda för andras förtjänster och vår tunga blir för vass. Vi ska självklart ifrågasätta och ompröva våra egna och varandras utgångspunkter, metoder och slutsatser i seminariediskussionen, men vi ska också ha kul på jobbet, stötta varandra och må bra. Och vi ska försöka ge varandra några välförtjänta uppmuntrande ord lite oftare.

En av våra uppgifter är att främja mångfald och bredda rekryteringen. Jag vill gärna utöka begreppet till det engelska ”widening participation” – ett vidgat deltagande. Det är inte bara en fråga om rekrytering. Vi måste också omfamna mångfalden, bejaka skillnader och förstå att våra olikheter medför högre kvalitet i all verksamhet. Vi ska vara ett öppet och välkomnande universitet för både studenter och anställda, kvinnor och män, oavsett ursprung, bakgrund eller läggning. Vi är många som inte självklart från början känner oss hemma och bekväma inom akademin.

Tillsammans skapar vi universitetet och tillsammans utvecklas vi för framtiden – det gör våra kreativa forskare, våra engagerade lärare och professionella medarbetare – det gör framför allt våra fantastiska studenter från Sverige och hela världen.

Jag tillträder ämbetet med ödmjukhet och skräckblandad förtjusning. Jag kommer att göra mitt bästa – och lite till – för att axla rollen och ta ansvaret för att leda Uppsala universitet mot framtiden på bästa sätt.

Jag ser fram emot att fortsätta samtalet om Uppsala universitets framtid tillsammans med er. Min högsta prioritet den närmaste tiden är att lära känna platsen, människorna och möjligheterna och ge er en chans att lära känna mig. Jag ser fram emot ett gott samarbete.

Tidningen UNT skrev även om det hela under rubriken ”Historiskt ögonblick i Universitetsaulan”.

Tweet

Fortsätt läsa »]]> Den 16 december är det dags för högtidligt rektorsskifte i universitetsaulan vid Uppsala universitet. Då blir Eva Åkesson den 19:e verkligt valda rektorn för universitetet (och som många noterat den första externa och kvinnliga). Det har förstås funnits fler rektorer sedan 1477, men de har inte ”valts”. Vissa år tycks också lite svårtydda. Jag noterar i rektorsskiftesinbjudan att t.ex. år 1611-1615 fått benämningen ”den stora oredans tid” och att 1603 har noteringen ”Universitetet fungerade ej. Pest härjade”. Vissa återkom också som rektorer på grund av korta mandatperioder, Linné var till exempel rektor tre gånger. Förr fanns även titeln ”rector illustris”, en hedersbetygelse som konsistoriet tydligen gav ”studentynglingar ur den allra högsta aristrokratin”, där den riktige rektorn formellt fungerade som prorektor.

Men snart mottar Åkesson insignierna för universitetet; spirorna, sigillet, nycklarna, konstitutionerna, matrikeln och rektorskedjan. När det gäller nycklarna kan det för övrigt vara roligt att notera att de förr enligt inbjudan var tre riktiga nycklar med praktisk funktion, de gick till skattkammaren, arkivet och fängelset. Numera är de två förgyllda nycklar från Gustav III:s tid.

Eva har nu också skrivit ett ”hej då” till Lunds universitet på deras blogg.

Universitetet har även valt en prorektor (ställföreträdande rektor), Anders Malmberg. Jag kommenterar valet i Ergo. En av sakerna jag säger är följande angående att studenterna drivit linjen att vilja ha en valprocess även för prorektorsvalet:

– Det var viktigt att vi kunde ha en demokratisk process. Även om det blev ganska jämnt så var det en tydlig majoritet i hörandeförsamlingen som röstade fram Anders Malmberg. Universitetsstyrelsen har inte heller haft någon anledning att frångå hörandeförsamlingens val.

När det gäller valet av Eva Åkesson så har ju jag bloggat om det tidigare. Sedan dess har jag och Marta Axner i egenskap av student- respektive doktorandrepresentant i rekryteringsgruppen även gett vår syn på valet i en debattartikel i Ergo. Den går att läsa online här. Vi skriver bland annat:

Valet av rektor är ett gott exempel på vikten av att ha ett välorganiserat studentinflytande. Det krävs resurser, demokratiska processer samt tid och engagemang för att driva stora frågor under en längre tid.

Vi tyckte förresten att det var lite roligt att Ergo benämnde det i ingressen som att vi ville ”klargöra hur valet av rektor egentligen gick till”.

Även Hanna Mörck och Matilda Nilsson från hörandeförsamlingen har skrivit om samma val i Ergo.

Tweet

Fortsätt läsa »]]> I mitt tidigare blogginlägg kommenterade jag filmen Utbildningsfabriken. Jag skrev sedan en artikel i tidningen Ergo utifrån det inlägget, den fick rubriken ”Utbildningsfabriken ingen dokumentär”. Lite överraskande fick jag en snabb replik av filmaren Martin Borgs under rubriken ”Nöjesläsning eller investering?”.

Därför blev det också en slutreplik. Den har jag skrivit tillsammans med de kunniga Erik Arroy och Christoffer Ivarsson (efter att jag på Facebook frågade om några ville vara med att skriva). Slutrepliken finns nu att läsa på Ergos hemsida (och i papperstidningen) under rubriken ”Akademin är även ett forum för personlig utveckling och bildning”. Med tanke på att Borgs påstod att jag var elitistisk (som någon skrev på Facebook ”Dig! Man tar sig för pannan.” ) kunde inte vi låta bli att vara lite bitska tillbaka.
Några saker som vi säger:

Att tala om resultat i den bemärkelse Borgs gör – som den konkreta och mätbara outputen som utbildningen syftar till – menar vi är elitistiskt. Det är en kortsiktig inställning som medvetet bortser från vad som i stor utsträckning utgör värdet av att läsa en akademisk utbildning. Strävan efter personlig utveckling och bildning löper som en röd tråd inom såväl akademin som utövandet av det arbete som du utbildats för. I båda fallen är det ett uttryck för individens vilja att förverkliga sig själv och uppnå andra mål än att endast förtjäna sitt levebröd. Borgs ignorerar att se till individen och formulerar istället bilden av att högskolan borde fungera som en ren utbildningsfabrik för arbetskraft.

Kunskap och bildning gör människor friare! Att förvägra människor det eller att tvinga dem att betala för det blir mot bakgrund av det synsättet närmast groteskt. Vi tar ställning för en akademi där människor tillåts växa, för ett system där de individuella anledningarna som lockat den enskilde till högre utbildning är legitima i sig. Det är inte elitistiskt.

Elin Grelsson skrev också fint i GP om filmen. Läs det här.

Tweet

Fortsätt läsa »]]> Jag såg nyligen ett mycket inspirerande inslag om hur de som bor i Meghalaya i nordöstra Indien över flera generationer planerar och varsamt vårdar växtlighet för att skapa levande broar av rötter. Projekten kan inte slutföras under en livstid utan de som påbörjar dem får i regel räkna med att aldrig kunna nyttja resultaten. Tänkvärt och facinerande om långsiktighet och ansvar inför framtiden.

Tweet

Fortsätt läsa »]]> De senaste åren har jag skrivit otaliga blogginlägg och debattartiklar om problemen med studieavgifter. Jag har bråkat med ansvarig minister om det i TV, diskuterat på mässor, träffat riksdagsledamöter, studenter, rektorer och dessutom suckat uppgivet alltför många gånger. Dels har jag gjort det i egenskap av företrädare för Sveriges studentkårer och Uppsala studentkår, dels har jag gjort det privat eftersom jag tycker frågan är så viktig.

Jag har inte känt mig ensam i frågan. Över hela Europa har studentrörelsen i många år påtalat alla problem som studieavgifter innebär och i Sverige påtalade lärosäten, Högskoleverket, studentkårer, SUHF, fackförbund och andra organisationer intensivt de problem som regeringens förslag skulle innebära för utbildning och forskning. Trots detta drevs propositionen igenom av regeringen med för låga medel till stipendieprogrammen och ett för snabbt införande. Idag kan vi se vad konsekvenserna blivit. 9 av 10 internationella studenter har försvunnit från Sverige. Ett hårt slag mot kvaliteten i högre utbildning och även för forskningen.

Alltför många är vi sannerligen som sagt ”vad var det vi sa”.

Om avgifternas konsekvenser skrivs det idag på DN Debatt av ordföranden för KTH, Börje Ekholm, och ordföranden för Göteborgs universitet samt Getinge, Carl Bennet.

Allvarligt misstag. Sedan regeringen införde studieavgifter har antalet utom­europeiska studenter i Sverige rasat från 16.600 till 1.200. Det riskerar att leda till akut brist på kompetent arbetskraft och minskad konkurrenskraft. Många utbildningar inom teknik och naturvetenskap tvingas nu lägga ner på grund av för få sökande. Regeringen måste omedelbart återställa – och helst utöka – inflödet av utländska studenter. Detta är en viktig framtidsinvestering, skriver Börje Ekholm och Carl Bennet.

Även SSCO skriver om det på sin blogg.

SFS om studieavgifter. Nordisk-baltiska studentrörelserna om avgifter.

Saco studentråd om avgiftsmyterna.

TCOs studieavgiftsrapport (endast om avgifter för svenska studenter).

Exempel på saker som jag tidigare sagt och skrivit om studieavgifter i en salig blandning:

Studieavgifter onödiga, opraktiska och omoraliska

”Avgifter ger sämre studiekvalitet”

Nordiskt-baltiskt samarbete i kampen mot studieavgifter

Studieavgifter hotar alla studenter i Sverige

Tidigare har även Jan Eliasson skrivit på DN Debatt om förslaget ur ett annat perspektiv.

Under de senaste två åren har jag varit gästprofessor vid Göteborgs och Uppsala universitet och då upplevt den vitaliserande inverkan på studiemiljön som de utländska studenterna haft. Verkligheten i Kina, Brasilien eller Uganda och andra delar av världen har kommit in i föreläsnings- och seminariesalarna. Vänskapsband har knutits mellan studenter med helt olika kulturell, etnisk eller religiös bakgrund.

En miljon kronor för en avslutad utbildning är astronomiska belopp också för oss svenskar. Det motsvarar vad många välrenommerade universitet i USA skulle ta ut. Hur stort hinder för studier i Sverige innebär då inte dessa kostnader för studenter från fattiga länder i Afrika, Asien eller Latinamerika?

Bäst vore om vi kunde göra om denna så kallade reform så snart som möjligt och då beakta vad den verkligen innebär för Sverige i internationaliseringens tid. Om detta inte är möjligt eller realistiskt är det angeläget och bråttom att sänka de avgifter som aviserats och genom extra medel kraftigt utvidga det stipendieprogram som nu planeras för Sveriges universitet och högskolor.

Tweet

Fortsätt läsa »]]> På TV4 Fakta gick igår kväll den i tablån benämnda ”dokumentärfilmen” Utbildningsfabriken. Att kalla filmen för en dokumentär är vilseledande. Ett debattinlägg från Svenskt näringsliv är nog en rimligare beteckning eftersom filmen är producerad med deras ekonomiska stöd.

Devell/Borgs AB är bolaget som skapat filmen och Martin Borgs som driver det har bland annat arbetat åt partiledningen i moderaterna och vid Svenskt näringslivs tankesmedja Timbro. Han har tidigare t.ex. stått bakom skapelser som en film om civil olydnad mot trängselskatten i Stockholm och kortfilmen Folkkapitalism åt Timbro

Här är beskrivningen av filmen i korthet från dess hemsida:

Sverige har aldrig satsat så mycket på universitet och högskolor som idag. Vad får vi för pengarna? Och vad händer med studenterna? Högskolan är inte som den brukade vara. Idag kan man lära sig att tala med orkidéer, plocka svamp eller spela golf, och få studiemedel och högskolepoäng.

Samtidigt är svenska studenter i genomsnitt 29 år när de tar examen. Bara sex av tio får ett kvalificerat jobb efter examen. Studieskulderna är bland de högsta i världen. Har universiteten blivit utbildningsfabriker där man tillverkar högskolepoäng, i stället för bildning?

Dokumentärfilmaren Martin Borgs (”Överdos – en film om nästa finanskris”, ”1200 miljarder”) har granskat den högre utbildningen. Följ med på en roande och oroande resa i universitetsvärlden.

I filmen väcker Borgs åter liv i den segdragna (och enligt mig ganska perifera) debatten om de så kallade ”hobbykurserna”. Hobbykurser är alltså ett onyanserat begrepp som ibland använts de senaste åren av debattörer och även regeringen för att beskriva högskolekurser som ska vara av ”hobbykaraktär” och inte uppfyller målen för en akademisk utbildning.

Debatten var het om detta i somras när Svenskt näringsliv släppte en totalsågad rapport som risades så hårt att Almedalsseminariet om den fick avslutas före utsatt tid.  Ett exempel som Svenskt näringsliv då använde sig av för att ovettigförklara hobbykurser var en kurs som handlade om Harry Potter (Harry Potter och hans världar). Sedan visade det sig att den kursen istället var ett utomordentligt exempel på varför en så kallad hobbykurs kunde vara riktigt vettig. Det visade sig nämligen att kursen var vetenskaplig med forskningsanknytning inom t.ex. historia, litteraturvetenskap och religionshistoria.  Svenskt näringsliv hade helt enkelt bara tittat på titlarna och inte på kursplanerna och innehållet. ”Harry Potter”-industrin uppskattades dessutom omsätta hela 15 miljarder dollar redan 2007. Tidningen the Economist publicerade 2009 en stor artikel om Harry Potter och böckernas betydelse för ekonomi och sysselsättning. Enligt Per Svensson i Sydsvenskan skrev de följande:

”När det gäller att egenhändigt skapa jobb och välstånd /… / kan få mäta sig med författaren Joanne Rowling.”

Därmed blev det en berättigad fråga hur Svenskt näringsliv kunde veta att kursen inte skulle kunna ge studenter uppslag för framtida litteraturexport och varför den skulle behöva visa sig vara mer ”onyttig” i ett framtida arbetsliv än till exempel kurser i teoretisk fysik eller nationalekonomi.

Borgs gör en filmatiserad version av denna diskussion. Han har en mer nyanserad inställning till humaniora, men det är lite oklart vad han vill uppnå. Nog kan det finnas enstaka kurser med brister i det enorma kursutbud som finns vid alla våra lärosäten. Men att jaga dem är inte lösningen på några större problem för vårt utbildningssystem. Istället vore det bättre att agera för att åtgärda den välkända resursbrist som finns för grundutbildningen (som leder till t.ex. en brist på lärarledd tid). Det vore enligt mig långt mer produktivt än att jaga fyndigt namngivna fristående kurser som uppstått på en utbildningsmarknad där olika lärosäten kämpar om studenter.

Det är också värt att minnas att det i den Humboldtska bildningstanken faktiskt inryms en stark frihet för professorerna att undervisa om vad de med sin kompetens finner centralt och viktigt och en stor frihet för studenterna att delta i föreläsningarna efter eget omdöme. Jag tror att våra lärosäten är långt mer kapabla att bestämma sitt kursinnehåll än vad Svenskt näringsliv, Borgs eller staten är. Självklart är det viktigt att studenterna vet vad som ingår, men vi kan inte ha en styrning där akademiska kurser måste ge en tydlig avkastning i form av en direkt nytta för näringslivet. Jag tror inte heller att någon tar examen på att bara läsa hobbykurser. Däremot kan bra fristående kurser ge kompletterande uppslag, kunskaper och kompetenser till de vanliga utbildningarna. De kan också vara en bra ingångsväg för studenter med studieovan bakgrund som funderar på att studera vidare.

Borgs berör också att kostnaden för vårt utbildningssystem har stigit. Jag tycker inte det är underligt eftersom högskolorna aldrig haft så många studenter som de senaste åren. Befolkningen växer och utbildning blir allt viktigare på arbetsmarknaden. Våra studieskulder är också stora eftersom vi har ett system dimensionerat efter att studenter inte förväntas bli finansierade av sina föräldrar utan istället får ett stort eget ansvar (vilket jag tror är personlighetsutvecklande). Vi har inte heller ett system där lärosätet omhuldande tar hand om boendet för studenterna med campusboeende som till exempel i USA. Istället får studenten hitta eget boende, vilket ofta leder till omfattande boendekostnader.

Filmen lyfter även upp Nils Karlsson på Borgs gamla arbetsplats Ratio som pratar om vårt resurssystem som en sovjetisk planekonomi. Jag undrar lite vad han beskriver för verklighet? Jag ser utbildningslandskapet mycket mer som en marknad där regeringen driver på en utveckling för att öka konkurrensen mellan lärosätena om studenter och forskningsmedel. Medel till utbildningen beror ju t.ex. på det antal studenter som lärosätet lyckas attrahera. Jag tror också det är denna konkurrens som leder till att hobbykurser uppstår med roliga titlar och moment för att locka studenter.

Filmen passar på att föreslå studieavgifter för att tydliggöra ett ”investeringsperspektiv”. Tack och lov avfärdar till och med Jan Björklund dessa tankar. Jag har skrivit mycket tidigare om problemen med studieavgifter och tänker inte göra det här. Kort sagt kan konsekvenserna bli förödande för studenter med svag socioekonomisk bakgrund, och inte heller vore det vägen framåt för ett samhälle som vill satsa på en hög kunskapsnivå i befolkningen. Borgs tycker dock att utbildningen måste ge resultat om skattebetalarna finansierar den. Diskussionen om att utbildning måste ge direkta resultat är populistisk och kortsiktig. Utbildningsnivån i ett samhälle är viktig ur så många fler aspekter än jobb efter examen (demokrati och tolerans någon?). Dessutom påverkar många yttre faktorer utbildningens ”resultat” för den enskilde individen (hur var det med IT-utbildningarnas ”resultat” efter IT-crashen måntro?).

Filmen hävdar också att endast sex av tio studenter får ett kvalificerat jobb efter examen. Detta baseras emellertid på Svenskt näringslivs bristfälliga underlag (läs t.ex. den f.d. Högskolekanslerns text ”Svenskt näringsliv gör vilseledande högskolerankingar”). SCB visar istället att siffran egentligen ligger närmare nio av tio.

Ett annat förslag i filmen är att låta studenter köpa sin utbildning genom att en del av anslagen för utbildningarna förs över till studenterna i form av studiecheckar som de kan betala med. Jag tror att den begränsade tiden för studiemedel och den ökande studieskulden är tillräckliga incitament för studenterna att välja väl. Förslaget går också stick i stäv med en grundval för våra lärosäten, att studenter inte ska ses som kunder utan som aktiva medarbetare vid lärosätet.

Det är bra att det inte bara är skolan som debatteras i TV, men nästa gång vill jag nog se ett mer djuplodande reportage.

För övrigt är en av de bästa kurser jag läst vid Uppsala universitet kursen ”Fysik för poeter”. En kurs som kanske låter underlig på titeln men enormt lärorik om universum, fysiken och livet. Den gavs av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik och forskare inom kosmologi och strängfysik (även sommarpratare i P1, vicerektor vid Uppsala universitet, KVA-ledamot, Disapristagare m.m.).

Mer skrivet om filmen hittills:

Mikael Damberg påpekar att filmen ger användning för kritiskt tänkande och kommenterar studieavgifterna så här:

Filmen lyfter också frågan om studieavgifter. För mig är det självklart att vi inte ska införa studieavgifter i Sverige. Medan man kan diskutera modellen för hur staten ska kanalisera resurser till högskolor och universitet så kommer jag som socialdemokrat aldrig förespråka att svenska studenter ska betala för sin utbildning. Det kommer bara leda till att människor som är ytterst lämpade, men inte har pengar, väljer bort högskolestudier. Det har ingen något att tjäna på.

MarieLousie Samuelsson skriver också läsvärt i Expressen, bland annat nedanstående stycke:

Men Svenskt Näringsliv skulle aldrig drömma om att ifrågasätta ”skattebetalarnas” nytta av partikelfysik. Nyttojakten är inte bara populistisk, den är också inkonsekvent och inställsamt statusmedveten. Vilket gör det lättare att kräva valuta för pengarna av en liten högskola än av exempelvis mångmiljoninvesteringarna i ”supermikroskopet” ESS i Lund.

Tweet

Fortsätt läsa »]]> Igår läste jag tidningen Fokus oerhört intressanta och tänkvärda artikel ”Propagandaminsterns plan”. Starkt rekommenderad läsning för politiskt intresserade om Schlingmanns arbete för att ändra bilden av Sverige till en sådan grad att det aldrig ens ska ha varit Socialdemokratiskt. Jag kommer nog att tänka annorlunda på Moderaternas slogan ”Sveriges enda arbetarparti” framöver. Artikeln berättar om hur Schlingmann inspirerats av historiken Lars Trädgårdh och hur arbete nu sker för att marknadsföra Sverige utomlands som på samma gång har som mål att förändra vår egen bild av landet.

Några belysande citat ur artikeln:

Det Trägårdh hade som moderaterna desperat sökte var en historieskrivning där alliansregeringen inte framstod som en anomali i ett i grunden socialdemokratiskt land, utan som en logisk förlängning av ett sedan länge etablerat svenskt samhällskontrakt.

Nyckeln låg i Trägårdhs idé om den svenska statsindividualismen. Att Sverige i själva verket var ett land uppbyggt av radikal individualism – inte kollektivism.

Schlingmann älskade det. Den nya bilden av Sverige.

Om han bara kunde finna ett sätt att sälja den till väljarna.

Vill man veta vad Per Schlingmann egentligen gör om dagarna kan det finnas en anledning att i stället studera vad han inte gör – eller snarare vad han får andra att göra. För Schlingmanns roll, nu precis som när han var moderaternas strateg, handlar om vad som på marknadsföringsspråk kallas storytelling. Historieberättande.

Att omvandla budskap till berättelser som vandrar från mun till mun. Vilket är själva kärnan i »Nation brandning«. Det gäller att plantera fröet i rätt jord, se till att det får vatten och tillräckligt med sol. Sedan kan man se på medan historien växer.

– Det krävs ju någon slags vision. Folkhemstanken måste bli uppdaterad och moderniserad i någon form. Lyckas man inte med det så har man inte framtiden för sig. Man kan inte bara vara ett förvaltarparti som är bra på budgeten, man måste också tala om visioner om det goda samhället. – Trädgårdh

– Någonting som sägs i Sverige blir aldrig riktigt sant förrän det kommer tillbaka utifrån. Skrivs det om Sverige i New York Times i de här termerna så har man uppnått en annan form av dignitet och sanning än om du eller jag skriver en fjuttig artikel här hemma. – Trädgårdh

Alltså: vill regeringen förändra Sverige måste svenskarna lära sig att se alliansen på ett nytt sätt. Eller, om man tänker som Schlingmann, kan man vända på det – och få svenskarna att förändra sin bild av Sverige så att moderaterna passar bättre in i den.

Frågan är om det bara är för Sveriges utveckling som Schlingmann målar om bilden av Sverige. I lika hög grad handlar det om moderaternas välfärd. Rött ska bli blått. Socialdemokraterna har bittert fått uppleva problemen med att bli en del av det svenska statsprojektet, men någon sådan kritik hörs ännu inte mot moderaterna. Så Schlingmann kan verka i det tysta. Alltmedan kampanjen för att övertyga svenska väljare 2014 puttrar på utomlands.

Senare på dagen gick jag in på Twitter och bombaderades av inlägg under taggen #stuffmoderaternadid. En internethype som skapades efter att Moderaterna på sin stämma i sitt idéprogram beslutat att de alltid varit i fronten mot Apartheid. Det fick kreativa Twittrare att börja föreslå mer saker som Moderaterna skulle kunna besluta.

Meddelandet som startade twitterstormen var det nedanstående, skickat av@antongustavsson;

1990: Ulf Adelsohn gick in med en insatsstyrka och fritog Nelson Mandela från fängelset. #stuffmoderaternadid

Läs mer om fenomenet på Ajour.

Twitterstormen fick mig att tänka på Fokusartikeln. Nog är det intressant hur lätt historien kan skrivas om ibland och storytelling kan vara ett mycket kraftfullt verktyg. Det blev av en slump kraftfulla reaktioner på Apartheidbeslutet, men det är nog ytterst få som fullt ut analyserar Schlingmanns mer storslagna planer. Jag tror att de borde beaktas noga i politiska strategier framöver. Min känsla efter artikeln är att de mycket väl kan vara avgörande för valet 2014.

Tweet

Fortsätt läsa »]]> Idag var jag på TCOs stora konferens om högre utbildning (i alla fall halva dagen eftersom jag hade möten på förmiddagen). Som vanligt var konferensen mycket lärorik och intressant.

Det mest inspirerande seminariet jag lyssnade på var ”Behöver vi högre ambitioner för den högre utbildningen?” – Ett djuplodande samtal och en kritisk blick framåt och inåt i den högre utbildningens särart och samhällsroll. I panelen satt följande kunniga personer:

• Ylva Hasselberg, professor, Uppsala universitet
• Sverker Sörlin, professor, Kungliga Tekniska högskolan
• Ingrid Unemar Öst, fil dr, Örebro universitet

Det utmynnande i en utmanande, uppfriskande och intressant diskussion. Lyssna på klipp 5 i Bambusersändningen nedan och hör själv om t.ex. vad betyder universalismen i universitet, vem håller inte med om ”det ska vara på vetenskaplig grund”, bör våra forskare göra uppror, är utbildningssystemet på väg åt helvete, vilken sjuka går genom systemet, är autonomin att delegera slakten till de som ska slaktas, vilken politik saknas inför framtiden och mycket mer.

Några tweets från seminariet från mig och andra:

KlasHerman

Sverker Sörlin – En dag går det att gå till val på att skapa en bättre högskola – inte idag, men en dag #utbpol #tcoutb

KlasHerman

Sverker Sörlin – mer aktivt arbete för lärosätena med antagning viktigt för att få mångfald #tcoutb #utbpol

KlasHerman

Hasselberg – bra att mitt univ. (Uppsala) är konservativt & spjärnar mot förändringar – men utb.systemet går åt helvete idag #utbpol #fb

KlasHerman

Sverker Sörlin bekymrad över utb.landsskapets utveckling men tror på mirakel #fb #utbpol

KlasHerman

Sörlin – olikheter måste finnas i täthet forskning/utb för mångfald – men hur? ingen har tänkt på detta i politiken #tcoutb #utbpol

erikarroy

Ingrid Unemar Öst om när forskning blir synonymt med företagshemligheter. En kultur kontr.prod. för tanken om den fria forskningen. #TCOutb

KlasHerman

Hasselberg – leder autonomin till bättre utbildning? – NO way! #utbpol #tcoutb

KlasHerman

Hasselberg: Vi är aningslösa när vi inte förstår vad politikernas autonomiförslag betyder: kunskapsekonomi = värdefullt -> politisk styrning

KlasHerman

Sverker Sörlin – vanföreställningar om högre . ute och vandrar – pinsamma utspel från näringslivet #utbpol #tcoutb

KlasHerman

Sörlin – nu är slakten delegerad till de som ska slaktas – verklig autonomi måste ha pengar – häll pengar på lärosätena #utbpol #tcoutb

Andra intressanta tweets om utbildningspolitik från seminariet om livslångt lärande:

lilystream

Damberg pekar nu på att regeringen dragit ned på antalet utbildningsplatser till förmån för krogmomssänkning #tcoutb #utbpol

TCOtweet

Mörtvik: investera i tid i kompetenshöjning, annars kommer det det att kosta mer. #tcoutb

TCOtweet

Jan Ericson (M), anser att Jonas Olofssons rapport svartmålar utvecklingen. Olofsson svarar att rapporten är nyanserad #polemik

Tweet